LivetSomTeaterapa

I 13 år har jag traditionsenligt utvärderat det gångna året här på den annars tomma och ensamma bloggen. Det här blir med största sannolikhet den sista. 

 

Jag är förväntansfull och livrädd för 2024. Det är ju ett år som faktiskt inte började på bästa sätt. Att på nyårsdagen, lite halvbakis, rensa avloppen. Det finns bättre sätt att spendera en nyårsdag. Men mer om 2024 senare, det är ju faktiskt 2023 som ska utvärderas nu. 

 

När året inleddes bodde vi, min älskade älskade Josefine och jag, i Torremolinos på Pasaje Lisardo Mena 3. Där frös vi arslet av oss några veckor under den spanska "vintern" och svettades ymnigt resterande tid, samtidigt som vi var livrädda för vår hyresvärd Bond (han hette egentligen Felipe men trodde att han var James Bond). Sedan flyttade vi till Benalmádena och drack rödtjut blickandes över solnedgångar över bergen och jobbandes/pluggandes med en strykbräda som skrivbord. Sedan kom vi "hem" till Helsingborg och lägenheten som varit uthyrd. Där spenderades mest tid med att leta hus. Vilket gjorde att vi senare landade i Falkenberg, i vårt Lilla Villa Villerkulla. 

Vi har alltså bott på fyra orter under året. Nu hoppas jag att det inte blir flytt på ett tag. 

 

Såhär ett halvår efter att vi kommit tillbaka till Sverige är det lätt att nästan glömma vårt Spanien-äventyr. Men fy fasen vad tacksam jag är att vi faktiskt drog iväg ett tag. Framför allt med insikten att allt inte är bättre någon annanstans. Man måste skapa sin lycka själv. 

Såklart vad det mycket som var enklare med livet i Spanien. Vi hade bara oss två att ta hand om (vilket ibland bara det kan kännas övermäktigt). Jag pluggade och hade massor med ledig tid. Solfan sken ganska mycket. Vi hade massor av härliga besök från vänner och familj. Men vi var också stressade, ledsna, arga, oroliga och rastlösa. Det var mycket med Sverige jag saknade. Tydligen vill jag alltid ha det jag inte har för stunden.

 

Förutom lärdomar har jag såklart också med mig miljontals av minnen, och jag börjar nästan gråta när jag tittar på bilder och filmer från tiden där nere. Eftersom jag inte har det livet nu, saknar jag det något enormt. Vandringar i bergen, solhäng vid poolen, middagar hos Magnus och Freddie, promenader med Charlie, utflykter till nya platser med Maria, strosandet på Málagas gator, fredagshandligen på Carrefour med Kafferepet i lurarna, de sunkiga Donken-burgarna på Plaza Mayor efter timmar av shopping (där det sällan blev något handlat för så jävla fett ekonomiskt var det ju inte) och alla otaliga tapasrätter och glas rödpang på balkongen. Vi skapade en vardag där nere. Som vi formade helt själva. För visst, mycket sol, billig alkohol, närheten till pool och hav och allt sånt är ju lyxigt, men det absolut lyxigaste var att VI satte agendan. VI bestämde hur vi skulle leva och vad vi skulle göra. DET saknar jag något enormt. 

 

Framför allt nu, när jag sitter här som husägare. Det går lite upp och ner, men just nu känns det mest övermäktigt. För nu kan inte jag längre sätta agendan. Det är vattenläckor som ska lagas, gräsklippare som ska servas, vindsluckor som jag bytas, larm som ska installeras och just det, avlopp som ska rensas. Jag vill ju ha det så också. Men jag vill kunna landa lite först. Jag vill själv få bestämma i vilken ordning saker och ting ska komma. Så jag hinner lära mig. För jag kan ju inte ett jävla jota. Jag går runt och känner mig dålig och liten och tror att huset ska falla ihop när som helst. Och JAAA, JAG VEEEET! Det är så här det är att vara husägare. Jag fattar det. Alla säger det. Men det betyder inte att jag kommer tycka om det. Jag kan faktiskt älska mitt hus och det livet vi skapar här och ändå hata att jag stressar och inte är händig. 

 

Vi fick nycklarna första november. Så idag har vi ägt huset i exakt två månader. Jag måste påminna mig själv om det ibland och bara låta det ta tid. Jag visste på förhand att jag inte skulle landa direkt och att det är en process att komma in i det. Jag är mitt i den processen. Det är precis så här jag ska må. För även om jag inte kan någonting nu så lär jag ju mig. Jag ska bara komma ihåg att andas hela tiden och att låta det som sker ske. För jag är säker på att vi kommer kunna bygga att fantastiskt liv här. Oavsett vilken jävla vindslucka vi har eller inte. 

 

För trots vårt liv i Spanien och husköpet (och att vi faktiskt förlovade oss i januari också, icke att förglömma! Det var helt underbart och jag älskar Josefine så mycket. Hade verkligen inte kunnat ha någon bättre människa som går vid min sida genom livet) så är årets största händelse ett streck. Ett streck på en pisse-sticka som numera har arbetsnamnet Morotskakan och som denna vecka är stor som en kokosnöt. Ett streck som redan har en massa organ och hår och ögonfransar och som har spenderat mer än halva tiden i magen hos Josefine. Det. Är. Sjukt. 

Jag ska bli pappa. Vi ska bli föräldrar. I maj är vi en familj. Alltså det är så galet. 

 

Jag vet redan att jag älskar den lilla Morotskakan hur mycket som helst. Men jag är också livrädd. Skräckblandad förtjusning i sin renaste form. Kommer jag kunna ta hand om ett barn? Kommer jag kunna ta hand om en mamma? Kommer mitt psyke att palla? Kommer min kropp att hålla? Kommer ungen kunna bo här även om vi inte har en isolerad vindslucka och riskerar mögel på hela vinden? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte hur det kommer att gå. Men jag längtar. Jag ser Josefines mage växa. Jag ser vagnen som står nedmonterad i det blivande barnrummet. Jag ser ultraljudsbilderna och jag hör hjärtslagen. Jag tror jag fattar men ändå fattar jag ingenting? 

 

2023 har bjudit på toppar och dalar, mina lyckligaste stunder någonsin, på oro och ångest och allt det som är livet. Jag älskar livet. Men det går fan inte att sitta i baksätet om det ska vara så här intensivt. Det är lika bra att ta förarplatsen och bara försöka hålla sig på vägen. Vilken väg det blir får lösa sig. Målet vet vi ju är döden, och den känns inte så lockande. Så då blir det ju resan dit som verkligen är det viktigaste.

Jag lovar att jag ska fortsätta göra mitt absolut bästa för att njuta och ta till vara på den här resan. Utifrån de varningar och insikter jag har fått så vore allt annat idioti. Och idiot är jag inte sugen på att vara. Jag vill vara bäst på att vara jag. 

 

Så ska de där nyårsvisionerna för 2023 utvärderas med...

Jag mår bra i min kropp tack vare regelbunden träning och en kost som är bra både fysiskt och mentalt.