LivetSomTeaterapa

       Då och då hörs sirener på avstånd. Troligtvis ambulanser, men jag är ju inte grym på att avgöra sånt. 

Trots att det är början av juli är det nog första riktiga kvällshänget på balkongen. Det är jag, två vildvuxna tomatplantor, en basilika, en mynta, lite gräslök, en elgrill, en ljusslinga och en lavendel. Och en deckare. En bok som jag tänker ska få mig ner i varv, men som mest bara tar upp tanketid. Visst är det skönt att tänka på någon annans problem ibland. Som den här stackars Malin som ska lösa fallen med de (hittills) två mördade männen som mördaren dessutom tagit bett på. Groteskt. 

Hur mycket jag än försöker kan jag inte slappna av. Och där är problemet. Att jag hela tiden försöker slappna av. Som när jag försökte gråta i 15 år men det inte hände någonting fram tills förra året då jag slutade försöka, då kom det tillbaka. Men hur slutar man försöka när man inte vill något hellre? Antingen så är jag stressad, eller så somnar jag. Det finns inget riktigt mellanting längre. Mellanrummet där jag bara kan go with the flow och andas ibland. 

När allt egentligen är bra. Jag är lyckligt kär i världens finaste tjej, har ett sjukt roligt jobb, det är sommar och vi smider våra planer om livet i Spanien till hösten. Men idag när vi umgicks med några vänner insåg jag att jag är rotlös. Jag har liksom ingen tillhörighet längre. Eller rättare sagt, det känns som att jag inte har det. 

Nu är det sirener från minst fyra bilar. Men inte bara ambulanser, det hör jag.

       Familjen är delad och vännerna är utspridda. Alla finns kvar, men nya konstellationer bildas och människor ändras. Som sig bör. Men det är ju inte alltid en annan är tillfreds med den förändringen. Så vad gör man då? 

Om jag ska hitta mina rötter någonstans så måste jag börja så. För nu är det ju upp till mig att plantera de där träden så jag får min egen skog. Om det är en metafor för familj, vänner eller nått sånt vet i fan. Men jag känner att jag saknar rötter. 

Ännu en ambulans. Det märks att det är festival i stan. 

Klockan är 22:51 och det verkar nog inte bli kallare. Det är svalt, men inte kallt. Tvärdrag i lägenheten för att vädra ut dagens hetta. Josefine är hemma i Falkenberg och jag är själv för första gången på länge. Jag saknar henne. Men det är också lite skönt. För lite mer än ett år sedan var jag själv nästan varje dag. Nu är jag aldrig det. Det kanske är där min rotlöshet ligger. Att jag nu drar upp några av mina egna rötter för att blanda de med Josefines så att vi skapar vår gemensamma skog. Jag vill inget hellre, men det vore ju kanske konstigt om man inte reagerar lite på förändringen. I alla fall när jag är jag. Men jag är övertygad om att vi kommer få världens finaste skog. 

Grabbgänget hos grannen gav sig precis av mot festivalen. Jag ska fortsätta läsa om morden, och fortsätta försöka slappna av. Tvinga mig själv att landa. För att kunna fortsätta jobba i den mentala trädgården eller skogen eller vad fan det nu är för liknelser jag håller på med. 

       Jag vet inte. Men jag kör på och ser vart det landar. 

Vart jag landar. 

Om jag landar. 

Godnatt älskade sommarkväll. Tar gärna emot fler såna här kreativa och övertänkande kvällar i sommar. 

/Felix