LivetSomTeaterapa

Förra veckan tog jag ett av de jobbigaste besluten hittills i mitt liv. Att kommande höst/vinter ska jag inte spela någon teater-/revyproduktion. Ja, det kan låta som ett fjuttigt beslut i livets stora hela men under nästan hela min uppväxt har detta varit mitt liv. 

Varje gång under en produktion de senste åren har jag sagt att "efter det här ska jag ta en paus". Jag har också sagt att "jag brukar alltid säga att jag ska ta en paus men NU ska jag göra det", och ändå har det blivit en ny produktion det kommande året. För att jag har älskat det helt enkelt. 

Men i år sa jag inte det. Jag kände aldrig att jag fick den kicken av det som jag brukar känna och tänkte därför att det mycket väl kan bli något snart igen, om jag får frågan vill säga. Men nu när allting lugnat ner sig och jag inser hur otroligt intensivt det var i vintras förstår jag varför jag inte fick någon kick. Jag var inte mottaglig för det utan ville bara få det överstökat (även om det självklart var jätteroligt att få möta publiken). 

På något sätt är det inte hållbart, oavsett hur mycket energi jag får eller hur utmanad jag känner mig, så kostar det också oerhört mycket av en själv. Det krävs ett driv och en vilja som jag inte har på samma sätt nu. Dessutom insåg jag att jag har haft minst en produktion igång varje år sedan jag var 10 år. Som mest har det varit fem stycken samtidigt. 

Jag har ju faktiskt inte levt en höst och vinter utan en produktion. Och DET fick mig att vakna upp. Det kanske är dags att ta tag i det här livet nu någon gång utan att fokusera på allt runt omkring? 

Visst, skulle jag få en riktigt rolig förfrågan om en roll jag inte kan motstå så är det klart jag tänker över det. Men annars är det slut, för nu. Och det med en otrolig skräck inför hösten. Hur tacklar man den utan att repa flera gånger i veckan? Vad gör man på helgerna? För att inte tala om alla vardagskvällar? Jag tvekar inte på att jag lär fylla tiden, men med vad? 

Ja, det ska onekligen bli en intressant tid. Men det ska faktiskt bli ganska skönt att få längta upp på scen, om jag hamnar där igen. Vem vet, jag kanske börjar lyda min gamla psykologs råd och börjar träna för att bli en snygg surfinstruktör i Australien? Eller börjar bestiga berg i Sydamerika? Eller sitter i soffan och äter chips? Valmöjligheterna är oändliga. 

På återseende! 

/Felix