LivetSomTeaterapa

 

Det handlar om att det just nu, och sen en tid tillbaka, är alldeles för många runt mig som mår dåligt. Jag får höra att vänner inte klarar av skolan, att vänner får ta konflikter de inte har att göra med, att vänner söker psykisk vård men direkt blir skickade till en läkare för att få medicin utskriven, att de är stressade, att de har kroppsliga problem m.m. Det gäller alla åldrar, vänner som jag känner väl och som jag knappt känner alls. Men för mig kvittar det vilka jag känner i det här fallet. Det är det faktum att så många mår dåligt som stör och besvärar mig. 

 

Stress. Jag tror aldrig mänskligheten varit så stressad som den är idag. Jag vet inte hur det var på 1920-talet eller 1970-talet men jag tror inte att folk stressat så mycket innan, i alla fall inte psykiskt. För det är en jäkla skillnad mellan fysisk och psykisk stress, fråga en som vet. Fysisk stress, att inte hinna städa, inte hinna studera, inte hinna med bussen, inte hinna umgås med barnen eller vad som, kan folk klara av. Vissa har lättare för det än andra, men alla har förutsättningarna att klara det. För så länge man inte stressar för mycket under en lång tid, utan verkligen slappnar av mellan omgångarna, kan man fixa det. Det är lätt hänt att man stressar för mycket och på så sätt går in i väggen, men det är lättare att förhindra än vad det är med psykisk stress. För även där kan man gå in i väggen.

     Med psykisk stress menar jag stress i huvudet. Ångest, dåligt samvete, oro, nervositet men även fysisk stress. För omvärlden vill hela tiden att man ska uppfylla vissa krav. Och det värsta kravet av dem alla är att dem vill att alla ska må bra. Det är så vårt samhälle är byggt. Om alla hade mått bra hade teknikanvändningen skett i lagom mängd, man hade orkat studera så man nått betygskriterierna, man hade orkat träna och allt hade varit perfekt. Men nu är det inte så, och kommer aldrig att bli. 

 

Problemet är att det inte finns hjälp att få. För den hjälpen är inte tillräckligt bra. Folk blir skickade från det ena stället till det andra och till slut orkar man inte. Det har aldrig varit så många unga som söker psykisk vård, men det är fortfarande många som inte vågar. För man vill inte känna sig som ett enda stort problem. Det är fortfarande pinsamt att må så dåligt att man söker hjälp. Det är fortfarande inte riktigt okej. 

     Folk söker sig därför till varandra. Till de personer de litar på eller till de som faktiskt ser och förstår. Här vet jag inte hur det är för äldre men i min ålder och neråt är det väldigt enkelt att öppna upp sig för sina nära. Något som självklart är bra, men som också har en stor baksida. För alla (särskilt inga unga) är inte utbildade psykologer. Man tål inte att höra allt. 

     Jag är dock precis likadan. Jag har lätt för att öppna upp mig för de personer jag litar på och VILL att folk ska våga prata med mig med. Men detta sättet är egentligen inte bra, inte för alla. (Nu får ingen sluta prata med mig bara för det här men jag reflekterar lite bara). För när vi förklarar hur dåligt vi mår till varandra sprider vi negativiteten. Man oroar sig och anstränger sig för att sina vänner ska må bra. Helt i onödan, egentligen.

 

För det jag tror vi borde göra i det här fallet är att bara vara oss själva. Vara öppna och ärliga med när vi klarar av att någon öppnar upp sig för en och efteråt vågar vara som normalt. För alla mår dåligt, förr eller senare, men det är inget man kan gå omkring och tänka på hela tiden. Då fastnar man i den psykiska stressen och börjar själv må dåligt. Det kan dock handla om liv. Och då är det allvarligt. Men jag tror att vi ändå inte ska göra någon stor sak av det. Försöka hjälpa sin vän att ändå ta professionell hjälp, och sedan vara som vanligt. 

 

Glöm bara inte att det är olika individer man har att göra med. Alla mår olika. Vissa behöver mer hjälp, andra mindre. Vissa behöver skratt, andra behöver närhet. Vi är olika. Men våga ta hand om oss, våga ta hand om alla. För ensam är inte stark, men man måste också arbeta själv, fast med stöd från sin vän. 

 

Sen finns det de som bara mår bra och är lyckliga. Och vissa som kanske blir oroliga att ni inte ser era vänner tillräckligt. Men bli inte det, fortsätt bara som ni gör, sprid positiv glädje utan att känna tvång. För det skulle ju också bli fruktansvärt jobbigt om alla ska gå runt och kramas och prata ut hela tiden... Vi behöver alla olika sortes människor. 

 

Våga vara glad! 

//Felix (som precis insåg att delar av det här kommer ifrån helt fel person, men som ändå ville ha det sagt)