LivetSomTeaterapa

Och så var 2015 över...alldeles snart i alla fall.  

 

Som vanligt ett år med mycket känslor. Det har hänt en hel del, och det tänkte jag ta och sammanfatta lite här. 

 

Året skålades in på en altan hemma hos en kompis. Dagarna därpå påbörjades repetitionerna för Liatorpsrevyn Partyt Fortsätter. Jag jobbade i veckorna och repade på helgerna. Det var lärorikt, spännande och roligt att få spela med ett helt annat gäng. Det var en tid med mycket stress och pusslande, precis sånt som jag gillar! Dessutom började mitt öga dunka dygnet runt.

 

När väl föreställningarna kom i mars fick vi äntligen lite respons på det jobb vi lagt ner. Vi fick otroligt fina ord och man kände sig lite som en showartist när man åkte direkt från jobbet för att ställa sig på scen. Två helt olika liv. Det gick att kombinera, men varje månad under våren var jag hemma från jobbet minst en dag för att återhämta mig.

 

När revyn till slut var över kändes det som om allt blev tyst. Jag började satsa mer på jobbet och blev med Facebookkompetens och strax därpå mail och chatt. Äntligen lite variation istället för att bara sitta i telefon! På fritiden började jag försöka lägga mer tid på nära och kära. Jag började renovera mitt rum och lade en massa tid på att planera en massa onödig tid. Även om det lugnade ner sig gick kroppen och huvudet på helvarv. Ögat dunkade på. 

 

I slutet av maj vaknade jag helt slut. Det var en helt ny känsla för mig, inte alls som tidigare. Jag hade fastnat i en sprial där jag hela tiden var tvungen att göra något och inte kunde slappna av. Det blev till slut en sjukskrivning. Vilket så klart var känslosamt. Dagarna efter att jag blivit sjukskriven var helt klart årets värsta dagar. Jag kände mig återigen som en problemmänniska. 19 år och sjukskriven på grund av utmattning, hur dumt är inte det? Fy fan vad vek jag kände mig.

 

Sedan kom sommaren, ett bröllop för mina föräldrar och alla andra traditioner. Jag blev bättre och bättre på att slappna av. Ögat slutade så småningom att dunka. Men att nästan hela tiden gå runt och fundera på när man var frisk var också ansträngande. Det är verkligen inget jag vill göra om. 

 

I slutet av juli började jag känna mig beredd att gå tillbaka till jobbet, som var mitt uppe i en omorganisation. Så den 3 augusti stämplade jag in igen. Äntligen kunde jag se mig som frisk igen! Jag valde att bara fokusera på återhämtning men ville gärna hitta nya rutiner fort. Jag spontansökte en ny roll på jobbet som coach och helt plötsligt hade jag fått den. Fick ett telefonsamtal av Andreas Widén som ville ha med mig i Älmhultsrevyn. Åkte mitt i allt till Italien med släkten och hade en underbar vecka. Hade den veckan legat under våren hade jag aldrig kunnat slappna av, så det var nu otroligt skönt att komma iväg och bara lämna livet i Sverige. 

 

Direkt när jag kom tillbaka hoppade jag in i coachrollen. Vi hade inga arbetssätt eller någon plan på hur vi skulle gå till väga. Så småningom byggde vi upp det och jag insåg att det var en roll jag verkligen ville utvecklas i. Samtidigt som jobbet blev roligare och roligare blev privatlivet återigen lite jobbigare. Min flickvän Lisa flyttade till Linköping och distansen blev ett faktum. Vi tappade känslorna mer och mer och till slut var även slutet av vår relation ett faktum. 

 

Tiden började återigen fyllas med jobb och repeterande. Så här med facit i hand var jag inte redo för det. Det var otroligt intensivt och jag känner att jag inte har kunnat gå in 100%. Däremot har det varit på en helt annan nivå än i våras. Nu hade jag verktyg till att klara av det. Även om ögat började dunka igen.

 

Men livet flöt på. Repetitionerna blev intensivare. Jag sökte tjänsten som ledarpotential på jobbet. Veckan innan jul fick jag reda på att jag även fått det. Och att de specialanpassat ett koncept enbart för mig så att jag ska få coacha och gå ledarskapsutbildning samtidigt. Den måndagen var helt klart årets häftigaste dag. I alla fall känslomässigt. Känslan när folk tror på en. När folk vill ge en en chans att utvecklas. DET gjorde mig stolt!

 

Och det är väl ungefär här jag är nu. På väg in i ytterligare en ny roll på jobbet. Samtidigt som en barndomsdröm i att få stå på scen med Älmhultsrevyn kommer bli sann om bara några dagar. 

 

2015 var ett motigt år. Men det kan bara sammanfattas med ett ord. Självmedvetenhet. 

Nu ska jag följa den här resan och se vart jag landar. Vart är jag om ett år? Det har jag ingen plan för. För även om jag är ett planeringsfreak så kan jag inte planera så långt fram. Det händer så mycket under året som man måste förhålla sig till. Jag ska heller inte lova mig själv att lugna ner mig, för det kommer jag troligtvis inte att göra. Men jag ska lova mig själv att andas oftare. Och lyssna på signaler. 

 

Imorgon är det dags.

2016, visa vad du går för!