LivetSomTeaterapa

Den här sommaren blev inte som jag planerat. Många tycker att det har varit en kort sommar på grund av vädret. Men för mig har sommaren varit lång. Mycket längre än vad den skulle varit. 

 

I våras hade jag som bekant en revy att ta hand om. Fruktansvärt roligt och jag kände då att jag kunde kontrollera det. Men det var ju inte många lediga helger, inte någon faktiskt. För efter revyn var jag van vid att hela tiden ha saker att göra. Jag arbetade på två jobb i veckorna och spelade revy på helgerna. Men efter revyn blev det ett läskigt tomrum, så jag började omedvetet fylla det med andra projekt. Jag renoverade rummet och såg ständigt till att jag hade saker att göra. För att slippa tänka. 

 

Så småningom ledde det till att jag även tog med mig jobbet hem, trots att det inte går. Jag kan inte serva IKEAs kunder hemifrån (förutom via IKEA Sveriges Facebooksida då) men började helt enkelt tänka på jobbet mer och mer. När jag var på jobbet började jag glömma viktiga saker och bara sluddrade i telefonen. Jag kände hela tiden att jag hade glömt bort någon kund eftersom jag hade så många lappar på mitt skrivbord jag inte tagit tag i. Jag drömde om kunderna och kunde vakna på nätterna och fundera på om de hade fått sin nya soffa ikväll som jag varit tvungen att lova dem, samtidigt som jag visste att jag inte kunde lova dem något sådant. 

 

Sen en dag, när jag var ledig och allting började lugna ner sig, vaknade jag och var så fruktansvärt trött. Det var en helt annan trötthet än jag känt tidigare. Det var sådan utmattning att det inte kändes som om jag hade sovit någon gång under min livstid. Men efter att ha legat i sängen hela förmiddagen och varit helt slut bestämde jag mig för att jag var tvungen att få saker gjorda. Jag började försöka pricka av saker från min veckolista men blev bara stressad av allt. Dessutom var jag så trött att jag blev helt anfådd av att hämta posten. Senare på kvällen var jag hemma hos Lisa och jag bara satt och lyssnade på henne och hennes mamma då jag inte ens orkade bidra till ett samtal. 

 

Dagen efter, på fredagen bestämde jag mig för att ändå gå till jobbet. Jag skulle jobba sju dagar i streck och visste att det alltid var extra ont om folk på helgen. När jag kommer till jobbet är bland det första jag möts av att vi ska få ett nytt schemasystem under kommande år och för att det ska bli rätt med timmarna så kommer alla behöva arbeta lite mer under hösten. Jag kommer inte ihåg något mer av förmiddagen mer än att jag stämplar ut 12.22 och går hem och försöker slappna av. Men det går inte. Jag tänker hela tiden att jag säkert kan jobba imorgon men på kvällen bestämmer jag mig för att det inte går. Jag får otroligt dåligt samvete mot mina kollegor som jag vet sitter och sliter häcken av sig. Jag går mest runt och tänker på att jag verkligen borde jobba och bara är vek som sitter hemma. 

 

På måndagen ringde jag Hälsoringen. Det gick inte längre. Jag kände mig jagad. Jag vågade inte stanna upp och känna efter vad jag var jagad av. Där sa de dock att det de skulle sätta upp mig på en kölista till en terapeut och att jag fick ringa igen om det inte blev bättre. Bli bättre? Nej, det gick bara neråt. Jag mådde sämre och sämre över att behöva vara hemma. "Felix, du är 19år. Va fan, ta dig i kragen och gå till jobbet. Så jävla ansträngande kan det inte vara". På tisdagen ringde jag Hälsoringen igen och fick höra att jag inte alls satt på någon väntlista. Hon sa att det inte fanns någon lista och att jag skulle försöka vila. Blev det inte bättre skulle jag återkomma under onsdagen. Sagt och gjort. Och då fanns det tydligen en lista som jag stod på kö på och jag fick en tid hos läkaren samma dag. 

 

Jag förklarade för läkaren precis som det var, att jag alltid har haft enkelt för att stressa och aldrig riktigt tagit tag i det. När jag sa att jag arbetade på IKEA Kundservice skrattade han åt mig och sa att "Vi vet hur det är där". Han föreslog en sjukskrivning och samtal med en terapeut (och fixade en tid direkt, utan någon väntlista...). När han skrev mitt intyg sa han även "Jag klarar inte av att skriva utmattning på en 19-åring". Han tänkte en stund och skrev sedan "Krisreaktion". 

 

Sedan dess har jag inte jobbat. Att lämna in de papprerna till min chef kändes fruktansvärt pinsamt. Att folk nu skulle få veta att jag var sjukskriven. Jag. Sjukskriven. Jag är 19 år. Då ska man inte vara sjukskriven. De första veckorna var jättejobbiga. Jag ville inte vistas ute. Det kändes som att alla kollade konstigt på mig och pratade om mig. Jag fick någon form av torgskräck. Innan sjukskrivningen hade jag även tagit på mig några jobb åt Smålandsposten som jag var tvungen att färdigställa. Att gå runt på Sommarkväll i Silverdalen och vara reporter och låtsas att allt är frid och fröjd är något av det värsta jag varit med om. 

 

Självklart var det egentligen ingen som tittade konstigt på mig, då var det inte så många som visste om det. Vilket det fortfarande inte är. Men jag har blivit bättre på att säga det till folk. För det ska fan inte vara tabu att må dåligt. Man behöver inte trycka det i ansiktet på folk, men man måste våga prata om det. 

 

Det jag har pratat mest med min terapeut om är att kunna acceptera. Och att våga acceptera. Våga acceptera tankar och känslor, våga ta tag i saker för att kunna lämna det bakom sig. Och det har faktiskt blivit bättre. 

 

På måndag börjar jag jobba igen. Jag ska fortsätta med samtalen men sjukskriven är alldeles strax över. Det är med blandade känslor. 

 

Det ska bli kul att komma tillbaka. Kul att få "vara frisk". Kul att få testa alla de metoder och tankar jag lärt mig under sommaren i vardagen. För även om det varit en lång sommar för mig. Så har den faktiskt inte sprungit iväg. Jag har tagit tillvara på den. Och jag har utvecklats. Lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt. Det är klyschigt men det är sant. Jag har gått på djupet med mina problem och försökt hitta metoder för att övervinna dem. Jag har lärt mig att flyta med. Go with the flow. Och när jag nu ska bilda en ny vardag är det fortfarande mycket arbete som återstår för att inte hamna i samma mönster. Jag vet att jag är stresstålig. Fysisk stress kan jag hantera. Däremot är jag känslig för psykisk stress. Men det är okej. Det får man vara. 

 

För jag vet vad jag vill. 

 

Jag vill leva ett liv värt att dö för. 

 

Vad det livet innebär däremot, det får vi se. Nu följer jag strömmen och ser vad som händer. Det är dags att flyga.

 

/Felix