Hur mår jag?
Kategori: Allmänt
Ja, om jag egentligen visste hur jag mår just nu. Jag skriver det här inlägget bara för att skriva av mig, och kanske få något svar på den frågan. Det är bra med en blogg där man kan skriva av sig, utan att någon läser. Men där jag ändå kan gå tillbaka år senare och tänka "those where the days".
Just nu sitter jag i min extra-soffa i en tom och kaosig lägenhet i Älmhult. Imorgon ska vi påbörja renoveringen (en liten sådan) av min nya lägenhet i Helsingborg. Jag ska lämna min borg, för att bli stadsbo och skåning i Helsings borg. Och tro det eller ej, men jag tror det känns bra.
Vanligtvis så gillar jag inte att flytta på mig, mitt hem är en viktig trygghetsplats. Men mitt nya hem känns också bra. Det är mindre, men det kommer bli otroligt mysigt hoppas jag. Det här är en utveckling jag behöver nu. Jag kommer inte börja om, men jag kommer fortsätta på ett nytt spår. Öppna en ny dörr och se vad som finns där.
Jag har också jobbat hemifrån idag, som i princip alla andra. Mitt nya jobb som avdelningschef för vårt Helsingborgskontor började med att vi skickade hem alla utom ungefär fem medarbetare. Jobbet i sin tur känns både roligt och utmanande. Roligt utifrån att det är en ny roll, där jag har en annan påverkancirkel än min förra och där jag kan hitta mina sätt att leda. Utmanande utifrån att det tar tid att hitta de sätten, och det är tid som jag inte alltid känner att jag har. Det är många tankar på jobbet och jag försöker investera tid för reflektion. Påminna mig själv om vad som är viktigt, om mina styrkor och mina erfarenheter. Stoppa in lite självförtroende i planeten. Som ny är det lätt att tveka mycket, och då behöver jag ibland bara försöka lita på mig, och lita på att jag har kollegor som stoppar mig om jag är på väg åt fel håll.
Men sen är det ju den här jävla coronan. Nu är jag riktigt nojig. Fick precis reda på att en vän till mig testats positiv. Hon har inga allvarliga symtom, så det löser sig nog bra. Vi har inte setts på ett tag, så oron över att hon skulle smittat mig är minimal. Och egentligen är jag nog inte så orolig för att själv bli smittad. Förutom att jag verkligen inte vill bli det nu, ta det när flytten är över i så fall tack. Men jag är orolig för att jag inte pallar. För att människor runt omkring mig inte pallar. Alltså den mentala hälsan. Jag märker hur vanligtvis introverta jag är mer extrovert än någonsin. Jag saknar det sociala. Jag saknar att träffa vem jag vill. Jag saknar en kram. Det betyder fan mer än jag trodde att få se människor in real life. Att få stå på en konsert eller få ta en öl i en bar. Jag märker hur jag tappar livskvalitén, och inte lyckas ersätta den med andra saker längre. Och jag märker samma sak med nära i min omgivning.
I somras var det okej. Då kunde man vara ute. Vi kunde spela en liten föreställning utomhus och det gick ändå att ge/få en kram då och då. Sen den här andra vågen kom för någon vecka sen vågar jag knappt vistas utomhus. Och så blir livet så jävla omständigt helt plötsligt.
Jag undrar hur jag tänker när jag ser tillbaka på detta om några år. Tänker jag "Ha, vad naiv jag var som trodde jag skulle kunna gå på en restaurang igen!" eller är det mer "Åh, fy fan! Jag kommer ihåg den perioden då vi alla stängde in oss och mådde piss"? Just nu lutar det mer åt första alternativet. Och det är precis det som gör mig så jävla orolig. För om det här aldrig går över, vilka är vi då? Är vi ens då? Innerst inne så fattar jag att det måste komma något efter det här, och att vi kommer hitta tillbaka till, delvis nya, sätt att leva. Men det får inte ta hur lång tid som helst. Då blir det dyra terapikostnader.
Sen har jag även personer som lyfter mig. Just nu en person lite extra. Där jag känner mig sedd, bekräftad och lite tuppig. Det är fan en fin känsla. Visst finns här en oro för att det ska rinna ut i sanden, för att jag ska sabba det eller visa mig vara totalt ointressant. Men läget just nu är något annat. Och jag känner hur den där puppan i magen börjar utveckla sig till nästa stadie. Det är ju en jävligt fin känsla alltså, när man bara kan vara i det. Man kan ha massa andra känslor och tankar, men inget spelar någon roll så länge den där puppan får växa och till slut bli en fjäril eller tusen som flyger runt där inne.
Tillbaka till frågan: Hur mår jag?
Förväntansfull
Spänd
Orolig
Deppig
Självsäker
Stressad
Är det en bra kombo? Nja, det vet jag inte. Det är såklart bättre om man kan sålla bort några väl valda ord därifrån. Men jag hoppas verkligen att jag kan det framöver nu. Jag hoppas verkligen att den här jävla pandemiskiten försvinner en gång för alla, att jag får spendera mer tid med Dig och att jag fortsätter våga ta beslut som utvecklar mig.
Okej, Felix. Nu släpper vi de här tunga känslorna bakom oss. Fokusera på det du kan påverka och försök att slappna av. När du tagit dig upp för berget väntar en fin utsikt att njuta av.
Så länge inte dimman ligger tät...
Godnatt.
/Felix
