Ju mer av mig, desto mindre av dig
Kategori: Allmänt
Hänvisning till förra inlägget "Ensam men inte själv". Får du av någon anledning för dig att läsa det här ber jag dig att läsa det först.
Jag fattar att jag inte kan kräva hur mycket bekräftelse som helst. Hur mycket jag än vill, kan jag inte tvinga någon att älska mig. Eller att ens tycka om mig. Det är precis det som gör mig så känslig.
Jag kan inte tvinga någon att behöva mig. Det är ju jag som måste få någon att behöva mig, hitta någon som behöver de bra egenskaper som jag har. Så att jag får någon annan att växa. Men hur kan jag göra det när jag själv tror att mina bra sidor är tråkiga och mesiga? När jag tror att ingen faktiskt vill vara som jag? För...varför skulle någon vilja det?
Precis som jag skrev i förra inlägget får jag ibland en del komplimanger, ofta för saker jag presterat. Och det är ju när jag är den där glada, glättiga, sociala, trevliga Felix. Vilket absolut är en sida av mig, kanske den sidan jag vill ha mer av och den sidan som är min "bästa". Men det är ju så långt ifrån mina andra sidor. Jag är också introvert. Blyg. Fundersam. Skeptisk. Känslig. Orolig. Avvaktande. Feg. Allt det är ju också jag. Jag är så många olika jag. Och den som sitter och skriver såna här inlägg är ju inte den charmigaste personen precis.
När jag träffar någon ny (vän, dejt eller vad som) så är ju jag oftast den glada, spralliga Felix. Som bjuder på sig själv och får folk att skratta. Men för att lära känna någon på riktigt behöver jag ju visa hela mig. Och jag upplever att ju mer jag visar av mina andra sidor, desto större blir distansen mellan oss. Ju mer jag vill visa vem jag är, för att personen ska uppskatta mig på riktigt och behöva de sidorna, desto längre ifrån går personen. Är det konstigt då att jag börjar tveka på hur jag ska bete mig? Att jag börjar ifrågasätta vissa sidor och förändrar mig?
I början kan jag nog uppfattas som en ganska enkel person, men ibland är jag fan komplex alltså. Ibland hamnar jag i situationer där jag inte förstår mig själv, oftast över smågrejer eller känslofaser som t.ex. nu. Men även om jag är svår ibland är jag enkel och öppen om det, vilket jag misstänker kan göra att jag uppfattas ännu svårare. Som att jag förväntar mig att personen ska förstå mig, eller att den också ska må dåligt och vara svår. Men så är det ju inte alls. Jag förväntar mig knappast att någon förstår mig när jag själv är i min lilla tanke-box.
Det är precis då jag behöver någon som accepterar att jag kan vara svår, men själv är enkel. Som kan få mig tillbaka. Vika upp den där lilla boxen och hjälpa mig plocka ut tankarna och sortera de efter färgskala. Men det är ju sällan en enkel människa behöver någon som man inte förstår sig på, och då vänder man på klacken och börjar vandra åt ett annat håll. Ha de gött, hääääj!
Men vet ni vad det mest frustrerande är? Att det bara är jag som kan förändra på det. Jag kan aldrig säga åt någon att tycka om mig. Jag kan aldrig säga åt någon att förstå mig. Jag måste själv se till att andra gör det. DET är frustrerande. För jag vet inte hur. Jag har inte en blekaste jävla aning. Någonstans är ju detta jag, vilket jag måste acceptera. Men jag måste också kunna acceptera att jag kanske behöver ändra på mig själv en del.
Det är den ständiga processen i att bygga sig själv (det där med att hitta sig själv har jag ju skrotat för längesen...). Synd bara att jag inte är vidare händig och alltså är kass på att bygga. Kanske därför det tar så lång tid...? Och är det lång tid eller är det jag som är otålig?
Jaja. Namaste eller nått.
//Felix
