Kräk, takterrass och Céline Dion
Kategori: Allmänt
I helgen hade jag en av de absolut bästa helger jag någonsin haft, så självklart måste jag ju blogga om den.
Ni vet när man längtar till något väldigt länge och där man blir mer och mer laddad för varje dag som går? Så hade jag det inför den här helgen.
För några månader sedan fick jag reda på att Céline Dion skulle komma till Sverige för att göra en konsert. (För er som mot all förmodan har missat det så är det ju helt klart den artist jag lyssnat mest på genom åren). Av någon outgrundlig anledning lyckades jag tjata med mig min kollega och vän Hanna, som inte alls är så begeistrad i Céline, men som tydligen ville följa med ändå.
Vi skulle alltså ha en helg i Stockholm med hotell, konsert och god mat. Men en sån helg som man längtat efter så länge brukar ju sällan bli riktigt så bra som man drömt om, för min del oftast eftersom jag har svårt att njuta av nuet.
Redan på vägen upp till Stockholm hade jag lite ångest att helgen snart skulle vara över, att jag inte längre skulle ha det att längta till. Men då gav jag mig fan på att är det någongång jag ska njuta är det ju när jag för första gången någonsin ska få se Céline Dion live. Och som jag njöt!!
Helgen var felfri. Vi satt på uteservering och njöt, höll på att köpa en vanlig sketen daimkaka för 69 spänn, hittade en takterrass på hotellet, hade jättebra väder, käkade gott, pratade, skrattade, handlade gula kläder och köade till tunnelbanan. Och utöver det en fantastisk konsert!
Det jag hade kunnat vara utan är dock när en tjej fem säten från mig lägger en spya på golvet mitt under konserten. Jag trodde ju faktiskt inte att en konsert med Céline Dion skulle lukta så illa. Men så länge man var adrenalinstidd kände man inte av det, och det var ju jag så gott som under hela konserten.
Det mest magiska ögonblicket från showen var när hon hade sjungit sin sista låt, Show must go on, och det var dags för extranummer. Alla listade snabbt ut att det skulle bli My heart will go on. Hela arenan klappade och stampade i takt så hela kroppen skakade. Samtidigt börjar folk tända sina mobiltelefoner och helt plötsligt står man mitt i ett glittrande hav. När Céline sedan helt acapella börjar nynna på flöjtens melodislinga i låten blir det helt tyst och det enda som hörs är hennes röst. Så fruktansvärt mäktigt!
På vägen hem somnade jag en liten stund på tåget och somnar jag på dagtid blir jag oftast väldigt grinig efteråt. Jag blev arg och frustrerad över att denna fantastiska helg redan var slut. Jag berättade hur jag kände för Hanna som sa till mig på skarpen att det inte är något jag ska bli deppig över, utan istället leva på detta minnet i flera veckor framöver. Det gav mig verkligen en tankeställare, så rätt! Så nu är jag bara så glad över att jag fått uppleva detta! Detta minnet är värt fem av fem powerballader.
Stort tack för helgen Hanna!
/Felix (som snart går på semester del 1)
Och så kommer här ju självklart lite bilder också:
