LivetSomTeaterapa

Ryggen fri

150822

Sensommar. Luften står still. Fukten klibbar sig fast på Emils kropp och stänger in svetten som egentligen bara vill pumpa ut genom porerna. Doften från skogen bredvid är svagt unken och berättar att löven börjar förmultna, trots att det bara är andra veckan i augusti, tänker han. Som att jorden förbereder sig på att gå ner i dvala. Som att den vet att något kommer att hända och den inte vill vara med. 

Han känner samma sak. Han fasar inför att skolan snart börjar igen. Inte för att sommarlovet varit fantastiskt direkt, men för att allt är bättre än att behöva umgås med outvecklade jävlar som bara pratar sex istället för att fokusera på det skolan faktiskt är till för, utbildning. Gräset han ligger på är så torrt att det känns som en spikmatta. Han önskar att det fanns ett enda träd här på tomten som kunde ge lite skugga. Farmor hade envisats om att det fanns tillräckligt med träd i skogen precis bredvid, och pappa gjorde alltid som farmor sa. Tydligen även efter att hon kremerats och han nu står som ägare för gården. 

Det är första dygnet han får vara här själv. Han fick tjata på sina föräldrar för att slippa åka hem till Malmö nu när de skulle börja jobba. Han har en vecka kvar av sommarlovet och vill vara så långt ifrån de där penismätarna i klassen som möjligt. Visst, han är bara tretton år och ska börja sjuan, men gården ligger bara trettio minuter från stan ändå. Så om det händer något kan han ju bara ringa mamma och så är de här snabbt. 

Men det är ingen fara, det är aldrig någon fara här. Här händer ingenting. Det är precis därför det här är hans plats. Här kan han ligga i det, nu alldeles för torra gräset, och läsa sina deckare. Det är en bra genre han fastnat för eftersom det finns flera tusen galna författare som kommer på det ena sjukare mordet än det andra. Barn som blir styckade, kvinnor som blir spikade mot träd, och den som han faktiskt tycker har varit jobbigast av alla. När det i en sjö hittades en högerhand flytandes varje dag i en månad innan de hittade platsen där psykopaten hade gömt trettiotvå kroppar. Den yngsta var sex månader. Vem fan är så sjuk i huvudet att den kommer på en sån berättelse? Men visst, det gör att han får fly verkligheten en stund. Även om han kanske önskat att spendera mer tid med familjen så är det inget han orkar. Leka affär med Hedda har han liksom gjort nu några gånger. Och även om hans föräldrar är lite oroliga för honom så känns det bäst att få vara i en annan värld så ofta han kan. 

Så hör han någon som hamrar. Han tänker att det låter som pappa, men inser ju att han inte är där. Han är ju själv på gården. Så börjar det prassla i skogen. Något rör sig mot honom och han ställer sig upp. Pulsen ökar nu. Han hinner känna att svetten nu tränger igenom innan han ser att det är ett rådjur som kommer springandes mot honom. När det har fem meter kvar av skogen får det syn på honom och viker av för att springa ut över tomten och vidare in i skogen på andra sidan. Emil andas ut. Hans nypubertala kropp har tillsammans med den tryckande värmen lyckats producera svett så att han ser hur det rinner på hans nakna mage. Även om han ogillar den dyiga sjön några hundra meter ifrån gården inser han att det faktiskt skulle vara skönt med ett dopp. Men han är glad att det bara var ett rådjur. Nackdelen med att läsa så många deckare som han gör är att det direkt sätter igång tankar om att han kommer bli mördad. Men innerst inne vet han ju att det bara är fiktion. Det enda han möjligtvis borde vara rädd för är de knäppa författarna som kommer på idéerna, men de är ju inte nära honom nu. Han är ju själv på gården. 

Han bestämmer sig till slut för att det faktiskt är värt ett bad ändå. Badbyxorna är redan på och medan har går mot huset för att lämna boken hör han åter igen ett hamrande. Nu hör han att det kommer från skogen. Rakt in därifrån det rusande rådjuret kom. Vad det det som skrämde rådjuret kanske? Men vem är det som hamrar mitt inne i skogen? Det är deras mark och eftersom pappa inte kan någonting om skogsbruk är den snårig och igenvuxen. Förutom några få stigar är det knappt möjligt att gå där inne. Så avtar hamrandet igen. Han funderar på att ringa mamma, men hon är nog fortfarande på jobbet och det känns taskigt att störa henne på första dagen efter semestern. Han vet att hon skulle säga att det inte gör något, hon låtsas alltid bli glad när han ringer, men det känns ändå taskigt. Han hade ju inte velat bli störd. 

Så börjar hamrandet igen. Han har ju faktiskt lovat sina föräldrar att hålla koll på gården, och då antar han att skogen ingår. Eller? Han vill ju göra rätt. Alltid ha ryggen fri. Det är skönare så. När mamma, pappa och Hedda kommer tillbaka nästa helg vill han ju inte att de ska upptäcka något som han kunnat förhindra. Men han känner inte att han är modig nog. Han är faktiskt lite rädd. När han tänker på att han måste in i skogen så känner han hur svetten börjar rinna igen. Men han måste göra rätt. Så han börjar gå mot skogen, exakt åt det hållet som rådjuret kom från. Precis när han tagit sina första steg in i snåren så avtar hamrandet igen. Han stannar upp. Känner hur doften av förmultning är tydligare här. Hur luftfuktigheten är högre och hur insekter av alla möjliga sorter flyger och kryper omkring. Han bestämmer sig för att fortsätta gå. Har han väl börjat så kan han lika gärna fortsätta. Och om en halvtimme eller något när mamma slutar kan han ringa och säga att han hörde någon som hamrade, men att det inte var någonting. Och då kan hon säga att han inte behöver gå ut i skogen mer utan att det räcker om han håller koll på huset. Vilket han gör automatiskt när han är hemma så då är det lugnt. Det här är alltså bara en kort promenad in i skogen och sen ut igen. Sen har han gjort det han tagit på sig och har ryggen fri. 

Trots att han varit på gården varje sommar sen han föddes har han nästan aldrig varit här ute, det är obesökt mark. Skogen leder liksom ingen vart och enda sen hans farfar dog för tio år sedan så har ingen tagit hand om det. När han är kanske hundra meter in i skogen hittar han en av de få stigarna. Det känns skönt att inte behöva gå rakt mellan taggbuskar och nässlor, även om stigen också nästan är igenvuxen. Det är nog bara det stackars rådjuret som vill vara här ute, tänker han precis när hamrandet börjar igen. 

Nu är han betydligt närmre det. Han lyssnar noga. Förutom hamrandet är det helt tyst. Eller, vad är det mer som låter? Han fortsätter in mot mörkret. Inget ljus kommer åt här och det känns som natt. Han smyger på lätta steg, anstränger sig för att inte andas för högt. Det känns som att pulsen slår så hårt att hela skogen skulle höra det. Så blir ljudet tydligare. Det är någon som stönar. Innan var han osäker, men nu hör han tydligt att det är en människa. Nu känner han sig rädd. Rädd på riktigt. Det borde verkligen inte vara någon människa här ute. Närmsta granne bor flera kilometer bort och han har aldrig i hela sitt trettonåriga liv sett en annan människa än familjen och dess besökare här ute vid gården. Han vill inte vara här. Vill ringa mamma och berätta och så kan hon hämta honom. Han kan vara i stan, han behöver inte gå ut. Han kan sitta sista veckan i lägenheten och läsa. Han inser att svetten slutat rinna trots att det känns varmare än någonsin. Det är som att kroppen är i krigsläge och han kan knappt röra sig. Ändå går benen framåt. 

Så slutar hamrandet ännu en gång. Men han hör fortfarande stönandet. Någon är ansträngd. Det låter som en man. Mannen fixar med något, han hör hur det prasslar. Steg. Emil hukar sig, vill verkligen inte synas. Så ser han bilderna med flytande händer i sjön som han skapade när han läste den där hemska boken. Hur han känner att han borde lyssnat på sin instinkt och inte gått in i skogen. Att han skulle lekt affär med Hedda ändå och låtsas äta de jävla sandkakorna. Så avtar stegen och han förstår att mannen går åt ett annat håll. Emil vill verkligen inte vara kvar och inser att han behöver skynda sig tillbaka. Han reser sig upp, tittar åt det håll ljudet kom från för att se att kusten är klar och då ser han det. En bit upp i trädet. 

Där hänger en kropp. Eller? Det måste vara en kropp. Uppspikat i händer och fötter. Spik i varje hand och varje fot. Händerna pekar upp mot de mörka trädkronorna, och kroppen hänger mitt på stammen. Men det är något som inte stämmer med kroppen. Det saknas ett huvud. Där det borde vara ett huvud, finns ingenting. Blod rinner nerför den nakna kroppen. Det är en kvinna, han ser det på formen. Hon är smal och nätt, men vuxen. Hon hänger med magen in mot stammen. Täckt av blod. Det rinner än. Hon har ryggen fri. 

Jävla psykopatförfattare, de hade rätt. Han vänder sig om och börja springa tillbaka mot huset. Vad ska han göra nu? Han kan inte vara kvar här. Mannen måste vara nära. Det går inte att vara i huset nu. Vill ringa mamma. Måste ringa mamma. Så kan han skymta ljuset ute på tomten, solen steker där ute än. Snåren gör det svårt att spring och han snubblar fram. Så får han en knuff i sidan. Han flyger ner bland de förmultnande löven, tittar upp och där står en mörk gestalt. Böjer sig över honom. Mannen är stor och tar fram en kniv. Så ser han konturer i ansiktet han känner igen. 

”Har du verkligen ryggen fri?” säger mannen, och så trycker han in kniven i halsen på honom. Emil skriker. Försöker få ur sig ett svar. Ett förlåt eller ett ja eller vad som helst. Men det blir bara ett gällt skrik som ebbar ut, som blir ett väsande ljud när kniven dras genom halsen. Han känner hur det varma blodet rinner ner för kroppen. Det sista han hinner tänka är att han i alla fall slipper killarna i klassen, och att de säkert inte kommer sakna honom.