LivetSomTeaterapa

Morgontankar

150822

Fan. Kaffesump i botten igen. När blev jag så dålig på att brygga kaffe? Har jag alltid varit det? Jaja, det är ju bara jag här. Som vanligt. Alltid bara jag. När borde jag vänja mig? Det har gått tre år. Doften från hennes blus börjar gå ur. Jag har inte vågat tvätta den, men jag kände det igår kväll. Tryckte den tätt intill mig som vanligt. Fick borra näsan djupare än vanligt för att känna hennes doft. Allra allra längst in finns fortfarande en liten kärna kvar. Söt och trygg. Jag önskar jag hade sparat fler plagg. Men jag orkade inte där och då. Allt gick till Stadsmissionen. Det var enklast. Inte behöva ta i det. Jag försökte först, men det blev för många minnen. Jag trodde att jag inte hade observerat vilka kläder hon haft på sig vid olika tillfällen. Hon sa alltid det, att jag inte noterade och gav komplimanger. Men jag insåg att det var minnen till alla plagg. Jeansen som hon hade den där kvällen vi kom hem en ljummen sommarkväll och det var mängder med mogna jordgubbar i landet. Hon slängde sig nästan ner på knä och började plocka. Hon fick aldrig riktigt bort jordfläckarna sade hon. Men jag kunde inte se några fläckar. Och fick dessutom ytterligare några liter av hennes gudomliga jordgubbssaft. Blusen hon hade på Jons konfirmation. Då hon hade glömt att köpa blommor, och sedan intalade sig själv att pojkar inte vill ha blommor. Även om hon visste innerst inne att Jon hade velat ha det. ”Vi köpte inga blommor. Det vill ju inte pojkar ha. Eller hur, visst vill du inte ha det?” sa hon när vi lämnade över presenten med armbandet. BHn jag knäppte upp en av de sista gångerna vi skulle ha samlag. Innan hon blev dålig. Den var ganska ny och hade ett nytt fäste. Varför ändrar man på något sådant? De gamla fästena fungerade väl bra? Det var säkert någon miljöpolitiker som sagt det skulle vara mindre plast. Men de fick ju oss män att framstå som dåliga på att knäppa upp BH-fästen. Fast efter femtiosex år visste hon i och för sig vad jag gick för. Eller vad jag snarare gått för. 

Jag saknar dig Siw. Kaffet var godare med dig. När du bryggde det. När jag alltid ville ha en småkaka till, men du alltid propsade på att de minsann var till festligare tillfällen. Som när vi fick besök. Det fick vi ju då. När du var här. Då kom barnen, barnbarnen, dina väninnor… Kanske inte ofta, men tillräckligt ofta. Nu är det tomt. Det var du som stod för kontakten. Jag har insett det nu i efterhand. Att min kontakt till omvärlden var via dig. Det var dig de ringde, dig de mötte i affären och du som fick brev. Jag fick visserligen ett julkort från vår dotter i Malmö i julas. Jag blev glad. De andra barnen sa att de inte skickar längre. De hinner inte. Jag förstår dem. De far och flänger hela landet runt för att träffa folk. Och så jobbar de. Jättemycket. Jag undrar vem som tar hand om barnen egentligen. Så som du gjorde. Men de är väl på dagis nu. Förlåt, förskola. Dagis ska man tydligen inte säga. Och inte dvärg. Då kan folk ta illa upp, det lärde ju Hedda mig. Yngst i skaran och ändå så förnuftig. Men henne träffar jag ju så sällan. I julas fick de för sig att åka till Lalandia i Danmark istället för att fira med familjen. Men då fick jag ju julkortet. Så senast vi sågs måste varit…i oktober när jag sålde huset. Det är snart ett år sedan. 

Det som var vårt drömhus Siw. Men vi fick många år där. Barnen fick lära sig gå, vi renoverade, barnen flyttade ut en efter en och till slut var det bara vi kvar. Jag trodde jag skulle få dö i det huset. Men det blev det bara du som fick. Jag ville så gärna behålla det tills även jag får dö, men det blev för känsligt att sova i vår säng till slut. Med din sida lika orörd som den varit sen vi flyttade dig till kyrkan. Fan, varför skulle du försvinna först? Kunde du inte låtit mig få somna innan? Jävla cancer. Jävla läkare som inte gjorde mer. Att jag tänker de här tankarna varje dag. Dag ut och dag in. Alltid samma. 

Jag har funderat på att avsluta livet. Det är inte värt något efter dig. Men jag vill inte att någon ska behöva hitta mig. Jag dör nog snart ändå. Det gick ju fort för Lennart. Han var den gladaste av oss som umgås och sen helt plötsligt var han död. Begravningen förra veckan var fin. Var det förra veckan? Ja, det var nog i fredags. Han hade en stor familj. Många kamrater. Vi som ses på Hedvigs var alla där. Vi pratade om det i tisdags när vi fikade där senast, hur uppskattad han var. Nu kände jag ju inte honom så väl, men det märktes. Det var många där. Vacker kista och många blomsterarrangemang. Det hade du tyckt om. Men din begravning blev enkel. Jag hade inte så mycket pengar. Nu när jag sålt huset är det såklart en annan situation. Men det är för sent att köpa en finare kista nu. 

Idag ska vi ses igen. Som varje tisdag- och torsdagseftermiddag. Men nu är vi inte så många kvar. Knut var den som livade upp det. Men nu när han bor på hemmet blir det inte av att vi träffar honom. Det går inte att tala med honom ändå. Först trodde jag vi skulle sluta fika ihop när han sattes där, men det har fortsatt. Det är bra för mig, då kommer jag ut. Ove lovade ju att höra med kommunen om det alltid varit trettio på Krongatan, så det borde vi få ett svar på idag. Jag hävdar ju att det var fyrtio för några år sedan men han säger att det alltid varit trettio. I efterhand har jag nog insett att så kanske är fallet, men jag vill ju helst inte ge Ove rätt. Det finns ju en möjlighet att jag har rätt och då hoppas jag på det. 

Smörgåsen är torr. Paketet med bröd passerade nog bäst-före-datum förra veckan. Men jag tyckte det såg bra ut. Jag är ju inte så hungrig nu för tiden. En smörgås om dagen räcker ganska långt. Idag blir det ju två eftersom vi ska till Hedvigs. Ibland äter jag en portionsrätt också på kvällen. Då räcker den oftast i två dagar. Köttbullar med mos är min favorit, den påminner mig mest om dig. Köttbullarna smakar inte på långa vägar som dina. Men det får duga. Det är ju bara jag ändå. Usch, det här kaffet smakar verkligen inte gott. Varför kan jag inte brygga kaffe!? Siw, jag längtar efter dig! Nu är klockan snart åtta, dags att göra sig iordning inför fikan.