LivetSomTeaterapa

Så var det sommarkväll igen och jag behöver skriva av mig. Det är så mycket känslor i den här kroppen nu ska ni veta, jag exploderar nog snart. 

 

I våras hände det. Jag blev kär.

Alltså kär på riktigt.

De senaste åren har jag tänkt att jag blivit kär flera gånger, men det har aldrig varit besvarat. Men när jag träffade henne i april så kändes det bara så enkelt från första stund. Och jag hatar lite att erkänna det, men "när det är rätt så är det lätt". Så många gånger jag har hört det och tänkt att man faktiskt måste kämpa lite ibland. Men denna gången behövdes inte det. 

 

Visst, vi har båda funderat en massa. Jag tror ingen av oss egentligen tvekat, och i så fall mest på oss själva, men man har ju funderat. Det är ju läskigt att bara blotta hela sig själv och sitt känsloregister för en annan människa. Och det som jag faktiskt funderat mest på är varför jag känner mig så trygg hos henne. Att jag faktiskt på riktigt, kan blotta hela mig själv utan att vara orolig för vad hon ska tycka och tänka. Att inte bara bli bekräftad för vad jag gör, utan också för den jag är. På riktigt. Det är faktiskt både läskigt, märkligt och helt jävla underbart. 

 

Även om jag såklart också tvekar på mig själv, och ibland får tänkar som "varför skulle hon vilja ha mig?", så har hon också gett mig ett jävla självförtroende. Ett självförtroende i att jag från vår första dejt förstod att hon var intresserad av mig, mer än vad hon själv förstod, och därför vågade visa mer av mig själv. Visst krävde det också ett samtal med min beteendevetare att faktiskt våga ta steget, men i det stora hela har det varit så självklart. Jag vet inte om jag tror på ödet, men om det här inte är det, vad fan är det då? 

 

Denna sommaren har varit min bästa hittills av alla de 25 jag upplevt. Och vi har så mycket som vi vill göra, och nästan känner oss stressade. Samtidigt vet vi att vi har gott om tid på oss, för det här känns långsiktigt. Av alla de utflykter och spännande saker vi hittat på så är det faktiskt vardagen som betytt mest för mig. Att laga en middag ihop efter jobbet, att tvätta våra kläder tillsammans, att åka bil utan att säga något, handla mat, städa... Det är på riktigt. 

 

Jag, som vanligtvis har så svårt att gråta, bröt ihop förra helgen. Dels av att jag var sjukt trött, men framför allt av lycka. Lycka och kärlek. Jag är liksom lycklig nu. Det är så surrealistiskt och så fint och så otroooooligt svårt att faktiskt sätta ord på det. 

 

Jag vet att jag nu flyger runt på alla de här rosa fluffiga molnen. Jag vet att jag kanske är jättestörig på Instagram som bara lägger ut bilder på henne eller på oss. Jag vet att jag är mesig som alltid vill hålla om henne och visa upp henne för varje kotte jag känner. Jag är stolt, och jag är mesig. Och jag älskar det. Jag är precis där jag vill vara nu.

Mesig och kär och stolt och lycklig. 

 

Det är så mycket känslor i omlopp nu, och i skrivande stund har vi inte setts fysiskt på snart två dygn, vilket känns jättekonstigt och hemskt (jag sa att jag var mesig va?). Men det är precis där vi är nu. Nykära och tillsammans mest hela tiden. Jag är medveten om att det inte kommer vara så hela förhållandet. Det kommer gå uppåt och neråt, framåt och bakåt. Men det här kommer jag kämpa för. Jag tror stenhårt på det här. Och även om vi inte varit tillsammans så länge, så känns det verkligen långsiktigt. Vill göra allting nu, men, vi har ju massor med tid på oss. 

 

Oavsett vad som händer i framtiden, så kommer jag aldrig vilja ha den här tiden ogjord. Hon hjälper mig att leva i nuet, att faktiskt lägga tid och energi på det som är viktigt på riktigt. Jag kan inte vara mer tacksam. 

 

Jag var tvungen att skriva ner det här, för att försöka sätta ord på det och för att alltid minnas den här tiden. Då varenda sång handlar om oss. Då människor möter oss på stan och säger att vi är ett vackert par. Då det är helt omöjligt att inte le på en bild. Då vi lägger timmar på att bara sitta och stirra varandra djupt in i ögonen. Då vi skrattar och gråter ihop. Då vi testar oss fram, lär oss nya saker och utmanar varandra. Då "jag älskar dig" är ord som inte räcker till för att beskriva de stora känslorna som finns inuti. Då lycka faktiskt finns på riktigt. 

 

Jag är ödmjuk inför det här. För jag har väntat, och jag har kämpat. Jag har bränt mig på elden tidigare och vet att det kan göra jävligt ont. Att jag förtjänar att älska, och bli älskad, av världens finaste och mest omtänksamma person är inte självklarhet. 

Men vi hör ihop.

Jag älskar oss. 

 

Det här är galet. Men det är fantastiskt. 

Dags att sova.

Imorgon ses vi igen, äntligen. 

Godnatt. 

 

/Felix