Prestationsångest
Kategori: Allmänt
Vad håller jag på med? Nog för att jag troligtvis har Covid-19 just nu och inte riktigt känner mig som mig själv, men jag menar mentalt. Vad fan håller jag på med?!
Så fort jag får en ledig stund nu, vilket ju är ganska ofta med tanke på att jag sitter själv i min lägenhet och inte får träffa folk, så fyller jag tiden genom att plöja avsnitt av "How to get away with murder" och att spela mobilspel. Jag är tillbaka i mitt flyktbeteende.
Jag kan inte fästa blicken på något utan att i huvudet måla konturerna jag ser, gärna om och om igen. Jag kan inte prata i telefon utan att göra något annat samtidigt. Jag kan inte få mitt ögonlock att sluta pulsera. Jag är sjukt stressad, trots att jag inte har något att göra.
Och nu ikväll insåg jag det. Jag har prestationsångest. I de få sakerna som händer, typ jobbet, podden och några relationer som jag försöker vårda (och till viss del utveckla) så känner jag mig mest kass. För att jag inte presterar tillräckligt bra. Och även om jag nu har fattat att känslan är prestationsångest, kanske den jobbigaste jag någonsin upplevt faktiskt, så har jag inte en aning om var det kommer ifrån.
Jag har nyss fått erbjudande om ett nytt jobb och valt att tacka ja till det, och det hoppas och tror jag väl inte att jag skulle fått om jag var kass. Och visst, jobbet är kanske den lilla biten i det här nu när jag tänker efter för något gör jag ju ändå bra. Men varför kan jag inte nöja mig med det?
Podden t.ex. min älsklingshobby. Jag tycker det är så otroligt roligt och det ger mig massor med energi, men nu känner jag mig mest dålig. Och framför allt på grund av ljudkvalitén som är kass. Men det har den varit i typ 80 avsnitt (nåja...) och då har jag inte brytt mig lika mycket.
Grundar det sig i relationerna runt om kring? Att jag vill vårda så mycket, visa vem jag är och få andra att blomstra? Eller är det just en relation som gör mig totalt galen? Där jag vill så mycket mer, troligtivs för mycket, så att jag bara gör misstag om och om och om och om igen.
Samtidigt känner jag mig tjock. Och ful. Och ohälsosam. Är det det som är problemet? Och så får jag panik över att jag inte får gå till gymmet och att jag inte kan springa riktigt på grund av mina jävla benhinnor.
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Mer än att jag inte orkar ha det så här, och att jag varken gör mig själv eller någon annan rättvisa av att känna som jag gör nu. För nu känner jag mig liten, osäker och har ett urvrål inom mig som bara växer sig starkare. Jag vill skälla ut mig själv. Får mig att fatta någon jävla gång. Fatta att jag inte är värd någonting. Att jag är en bluff. Han som spelade så bra att han tog kol på sig själv.
Men jag fattar att jag inte kan det. Och jag fattar att jag inte kan ha det så här. Och att jag både kan och förtjänar bättre. Jag MÅSTE ta hand om mig. Jag måste orka leva med mig själv.
Jag vet att jag är bra på att planera, så nu ska jag göra en plan. En plan för att leva ett hälsosamt liv, på alla plan. Den verkställs direkt efter den här karantänen.
Så, det blir morgondagens uppgift. Nu blir det "How to get away with murder", choklad och mobilspel. Godnatt.
/Felix
