LivetSomTeaterapa

Ja, så var det återigen dags att utvärdera ett år. Som traditionen bör så skriver jag en årskrönika på den här lilla bloggen, och precis som vanligt gör jag det framför allt för min egen del som en reflektion (men såklart jag delar och hoppas att några läser, jag har ju ett bekräftelsebehov också!). 

(Vill bara tillägga att om man vill ha en årskrönika i muntlig form kan man knappa fram närmsta podcast-app och lyssna på Blandfärs senaste avsnitt, där vi både diskuterar, analyserar, dissekerar och massakrerar året som gått). 

2020…men förlåt, VA FAN VAD DET DÄR?! Inte visste jag ens va en pandemi var när jag skålade in året på torget i Älmhult. Och nu är det det nya normala, eller? Jag har skrivit några inlägg om pandemin innan och mina känslor kring det. Just nu vet jag inte vad jag känner. Jag är glad för att jag har fått en fin jul och ett fint nyår, men i övrigt känner jag inte så mycket. Så därför kommer jag inte gå in allt för mycket på det. 

För faktum är att det har påverkat alla på något sätt, och även om jag varit orolig, rädd, haft inställda föreställningar och jobbat häcken av mig så är jag otroligt skonad från detta helvete. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så. För när jag kollar tillbaka på året, så har jag ändå haft ett bra år. Det blev såklart inte som jag tänkt. Men mentalt har det varit bra. Som den kännare jag är och efter tidigare år så har jag nog varit gladare nu. Gladare och lugnare (att jag känner så just nu kan va en svit från att jag nu är lite trött och mätt efter allt jul- och nyårsfirande och har tankarna på heeeelt annat håll, men det är ändå känslan). För någonstans så har jag haft en del ångest av att livet blivit satt på paus p.g.a pandemin, precis nu när jag skulle leva som mest (vadå höga ambitioner?). Och ja, så har det ju på riktigt varit. Jag har inte kunnat göra saker som jag velat, som resa till exempel. Men det har också fått mig till att göra andra saker. Den största är kanske att jag gått och blivit skåning och Helsingborgsbo. Inte trodde jag väl det när jag stod där på Älmhults torg med lite för mycket skumpa och hoppade över en stenmur. Men när jag fick möjligheten till att ta ett nytt jobb här nere så tog jag chansen. Varför inte liksom? Så i samband med det gav jag mig ut på bostadsmarknaden och köpte en lägenheten. 

Jag har också under året upplevt en av mina livs bästa helger, när jag praktiserade på Melodifestivalen hos Sofia Dalén (alltså, vilken JÄVLA idol hon är ändå!). Jag fick känna pulsen bakom scen och innan sändning, se hur en stor underhållningsproduktion går till, träffa förebilder och faktiskt kunna hjälpa till med lite saker som skulle göras. Jag visste att jag skulle älska det, men jag visste inte att jag skulle älska det så mycket. Och helt klart är att det här är något jag vill fortsätta utvecklas inom. För att på något sätt få bidra till att underhålla andra är faktiskt det roligaste man kan göra. Oavsett hur man gör det. 

Och jag har faktiskt fått underhålla på lite annat sätt med. Vi spelade den bygdegårdsturnérande revyn Ut i Bygda i mars och hann i alla fall med 5 av 10 föreställningar innan vi fick flytta fram resterande till oktober, till januari, till…ja, när det nu blir. En liten revy, men som ändå tog ganska stor plats i mitt revyhjärta. En riktigt charmig produktion som verkligen bidrog till skratt. Ibland måste det inte vara svårare än så. Jag hoppas verkligen vi kommer kunna spela färdigt och att jag ska få trolla (nåja…) igen. Men så träffade jag till och med ett nytt gäng och samma vecka vi avbröt revyn så sparkade vi igång sommarteatern i Växjö, Arnbergs Korsettfabrik med Linneateatern. Ett gott och proffsigt gäng där vi hade många utmaningar men lyckades dra det i land. Trots pandemi, dödsfall, regnkaos, skadade ensemblemedlemmar, sjukdomar, bröllop i samma byggnad, katter och möss på scen så gick det att genomföra. En mindre publik (och oftast ganska blöt…) fick ta del av det och även det blev mycket uppskattat. Jag fick också utmanas sångmässigt och lära mig lite där, vilket jag älskar (sen att jag efter en förkylning i höstas tappat halva mitt omfång som jag jobbat upp är en annan historia). 

Efter ungefär 6 år skrivandes för Smålandsposten så valde jag att avsluta det uppdraget. Otroligt vemodigt men vid helt rätt tillfälle för mig personligen då det funnits annat att fokusera på och där jag höll på att stagnera i det formatet. Men fasen vad jag saknar skrivandet. Är det någon där ute som behöver någon som skriver, you know where to find me!

Jag har ju inte kunnat uppleva så många nya platser som jag hoppats, men några i Sverige har det blivit och jag hade bland annat en fantastisk vecka i Bovallstrand tillsammans med en god vän. Det var i slutet av semestern, efter att vi var klara med sommarteatern. Då hade vi sol, värme, hav, klippor, skaldjur, fisk och så mycket bubbel att vi till slut blev trötta på det. Årets helt klart mest avkopplande vecka trots att vi hittade på en hel del. Lovar att det blir mer Bohuslän för mig framöver.

Med tanke på att det inte gick att göra allt jag ville under året som gått, så har jag ju tvingats sänka hastigheten i min personliga utveckling lite. Och jag tror att det är det som gjort att jag känt mig lite lugnare. Det har inte gått att planera något alls, och då har jag behövt hitta saker här och nu. Som att leva i nuet. Ibland är det ju skittrist men fasen vad gött det är ibland när man väl lyckas.

Så, hur har det då gått med de nyårsvisioner jag så vuxet och klokt satte upp inför 2020?

• Jag ska sluta känna mig så jävla ensam. 

Ingela sa det så bra i podden: ”Det är ju skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam”. Och även om det här året kanske inneburit att jag varit mer ensam p.g.a ja, ni vet…, så har jag faktiskt känt mig lite mindre ensam. Jag har så många personer jag är tacksam för och har verkligen försökt att ha kontakt så mycket som möjligt. Jag vet ju att min känsla av ensamhet ligger hos mig själv (det här är ju väldigt privat så vet egentligen inte varför jag skriver och poddar om det här, men men), och att jag ibland kanske inte står ut med mitt eget sällskap. Jag gillar ju att vara själv, men egentligen bara när jag har saker att göra eller kan få tankarna på annat. Men i år när jag liksom tvingats till det mer så känner jag mig mer bekväm i det. Man kanske kan kalla det för att jag övat upp min självkänsla, men helt ärligt så struntar jag i vilket. Jag känner mig inte längre så jävla ensam hela tiden, och det är bra. 

• Jag ska vara snällare mot andra och vårda relationer. 

Haha, alltså hur utvärderar jag den här? Min känsla är att jag gjort lite mer för andra i år, att jag försökt finnas där i lite högre utsträckning och ge lite mer av mig själv. Utan att tulla på mig själv. Såklart har jag säkert behandlat någon illa, blivit förbannad och gjort något dumt. Men jag har försökt se varje människa ut ifrån vem det är och tycker ändå att jag lyckats någorlunda. 

• Jag ska våga älska. 

Nej. Jag har fortfarande en spärr jag jobbar på för att kunna släppa lös mina känslor och våga chansa lite. Jag är nog närmre nu än någonsin, men den här får jag fortsätta jobba med. 

Så, nyårsvisioner för år 2021 blir helt enkelt (enkelt?!): 

• Jag ska våga älska. 
• Jag ska ta hand om min kropp. 

Kroppen har fått lite för lite positiv uppmärksamhet under året och lite för mycket negativ uppmärksamhet. Jag vet att jag mår bättre när jag tar hand om mig själv och tänker därför göra det mer under året som kommer. Det ska jag göra genom att hitta mina sätt och ja, det kommer innehålla chips. 

Det här ju helt klart den längsta årskrönikan jag skrivit och jag tror att de flesta som läser har somnat vid det här laget, så det är dags att börja avrunda. Till sist vill jag bara tacka er som varit med under året. För oändligt antal promenader, flummiga och filosofiska samtal, för paddling, roadtrips, aw’s, träning, spel, skratt, pepp, you name it. 

Första helgen av 2021 blev jävligt bra. Så blir även 2021, det bestämmer vi. I podden bestämde vi att slogan skulle bli 2021 - Välj glädje (eller glass). Så det gör vi nu. 

Fan va det är gott med glass hörni!

/Felix (som ändå gillar när han får vara lite pretentiös)