I väntan på ett vägskäl.
Kategori: Allmänt
Det är någonting med de här tidiga sommarkvällarna, när solen aldrig riktigt vill gå ner, som gör att jag vill skriva. Egentligen vet jag inte vad jag ska försöka få fram, så vi får se vart det landar.
Och vi kan väl börja där, med att landa. Kommer jag någonsin att göra det? Eller är det just på land jag är, i väntan på att flyga? Jag tänker mycket på framtiden nu. Kanske beror det på att det där, ursäkta mig, JÄVLA viruset kom och pausade allt och fick mig att inse att framtiden inte är vidare given. Jag kan ju egentligen bara påverka mina val jag gör i livet, hur jag agerar och vad jag säger. Men det finns något större som kan sätta käppar i hjulet.
Även om jag satsar på det jag drömmer om, och kämpar stenhårt för det, så är det inte säkert att det är möjligt ändå. Då kan man fråga sig om det är lönt? Eller ska man fokusera på tryggheten och att vara i nuet, strunta helt i framtiden? De senaste åren har jag ju inte tänkt så mycket på mål och vart jag ska, utan jag har tagit det som det kommer. Men nu känner jag mig äldre (jag är ju så sabla gammal som ni vet...) och börjar faktiskt känna lite att om jag vill satsa på något, så kanske jag måste göra det nu.
Här skulle man kunna slänga in en massa klyschor. "Det är aldrig försent", "du kan bli vad du vill", "man måste våga chansa". Ja, det finns ju många exempel som passar in här. Men tyvärr finns det ingen klyscha som säger exakt vad jag ska göra. Efter att den här pandemin är över (om den går över) så kommer jag behöva ta ett beslut. Antingen så låter jag tiden utvisa och kör på som jag gjort senaste åren, eller så går jag in för att jobba mig fram till något som liknar en dröm, eller så skjuter jag på det lite till och låter mig vara lite vilsen.
Det finns ju så otroligt mycket jag vill göra, och jag tänker nog försöka göra allt under den tid jag får på jorden. Men i vilken ordning? Vad blir nästa steg? Och steget efter det? Och efter det? Och vad händer om jag känner att jag behöver byta spår mitt i? Ibland känner jag att jag måste ta itu med mina tankar och känslor. Medan jag ibland känner "äh, skit samma".
Jag mår ju mycket upp och ner, ibland är jag helt säker på en bana och bestämmer mig för det, medan jag nästa sekund ändrar mig. Ska jag säga det? Ska jag inte säga det? Ska jag göra det eller ska jag inte göra det? För att slippa komma till ett beslut försöker jag som vanligt fylla tiden. Vilket funkar ganska bra. Jag mår ganska bra. (På en pessimisst-skala som min är det alltså högt upp). Men det går upp och ner. Och jag är lite orolig inför semester och ledighet. Kommer jag lyckas ha fullt upp då?
Men vill jag fylla tiden på riktigt? Egentligen vill jag ju inte det. Eftersom jag vill komma fram till ett beslut (eller en jävla massa beslut troligtvis). Men jag inbillar mig att det blir jobbigt att komma fram till något. Ska jag verkligen gå in i det jobbiga när jag faktiskt har det ganska bra?
Ja, ni fattar. Det är lite rörigt uppe i planeten ibland.
Tidigare ikväll lade jag förresten min hand på ugnsgallret cirka fem sekunder efter att jag tagit ut det ur den stekheta ugnen. Det var inget bra beslut. Det gjorde ont och nu sticker det i handen. Det är ju inte så jag vill att livet ska bli. Att det ska göra ont. Alltså mer än nödvändigt. Äh, vad flummigt det här blev. Det verkar ju va helt kaos hos mig.
Men det är det inte. Tror jag. Det kan också vara så att det är de här sommarnätterna (som jag ändå tänker kalla det trots sista helgen i maj), som gör mig reflekterande och känslofylld. Men det kan jag lösa genom att gå och lägga mig.
Godnatt.
(Det var ungefär där det landade. I sängen. Men en sak är säker, den här texten flög inte i alla fall.)
/Felix
