Ut ur tunneln
Kategori: Allmänt
Igår kväll la jag upp en bild på Instagram från en lekpark i Malmö där jag klättrar i någon klätterställningstunnel. Som bildtext skrev jag "Hej, här tittar jag ut ur en tunnel."
Det kan ju verka ytligt. Men icke sa Nicke (varför gjorde han det?). Det ligger ju en djup metafor bakom det här.
Att ha tunnelseende innebär ju att man inte ser det som är omkring en, utan att man riktar uppmärksamheten på en sak. Att jag då tittade ut ur tunneln kan ju därför betyda att jag är på väg ut ur tunneln och vidgar mina vyer. (Som om någon skulle förstå det...)
Jag tyckte att jag var lite snitsig när jag skrev det. Och det kanske någon kan tycka i efterhand när jag förklarat att det var en metafor. Men hej, det är inte bara en metafor - det är en lögn också! Jag håller inte alls på att vidga mina vyer. Just nu är det precis samma gamla vyer.
Det kommer och går, men jag lyckas aldrig riktigt släppa tanken på det. Trots att det är det enda jag vill. (Eller? Vill jag verkligen det?)
Tidigare ikväll var jag ute och sprang, och tankarna flödade iväg (som ni märker är det en mer kreativ period i skallen nu, vilket alltså resulterar i några inlägg här). Jag fastnade vid tanken: Kämpar jag verkligen tillräckligt mycket?
Många av de som blir mest framgångsrika i världen har haft det jävligt tufft på ett eller annat sätt. Vilket gör att de har skapat en kämparglöd som verkligen pushar dem åt rätt håll. De vänder in och ut på sig själva, hanterar en massa motgångar och till slut når de målet. Kommer jag någonsin göra det?
Jag har faktiskt blivit ganska mycket peppad i mitt liv. Framför allt av chefer och lärare, och en del vänner. Jag har fått höra att jag kommer gå långt och att jag kommer bli framgångsrik. Och även om jag har haft en hel del hjärnspöken i mitt liv så har inte livet inneburit någon motgång av kriskaraktär. Jag har inte flytt från ett krig, varit med om en olycka eller förlorat hela min familj. Det här är ju saker jag är otroligt tacksam för att jag har sluppit genomlida, men i bristen på enorma motgångar kanske jag har blivit bekväm?
Ibland kan jag få känsla av att jag väntar på att någon ska ringa och erbjuda mig ett framgångsrikt liv. Men det kommer ju inte att hända. Ibland har jag också känslan av att jag sliter som ett jävla arsle för att komma någon vart. Men kanske behöver jag en rejäl spark i baken? Kanske behöver jag en riktig jävla käftsmäll som får mig att börja jobba ännu hårdare?
Om jag får välja är jag gärna utan den där smällen. Men kanske hade den gjort att jag faktiskt börjat se utanför tunneln? Att jag faktiskt börjar vidga vyerna och ser till att köra upp på motorvägen? Istället för att ligga och puttra på någon liten landsväg liksom.
I så fall kvarstår bara frågan: Vad är ett framgångsrikt liv?
Och om jag skulle leva ett framgångsrikt liv, skulle jag vara nöjd då?
Troligtvis inte.
Tack för mig, hej! (Imorgon ska jag lära mig dansa jitterbugg).
/Felix
