LivetSomTeaterapa

Ännu en sommarnatt. En mulen sådan. Jag har tagit ett par glas vin och sett sista avsnittet av en hemsk serie. Trött så jag knappt kan titta. Så nu är jag sjukt sentimental. 

 

Idag har varit en bra dag. Jag har varit på Ullared och handlat en jäkla massa hundgodis. 

 

Jag blir inte riktigt klok på dig hördu. Jag vet att du betyder mer för mig än vad jag gör för dig, och jag köper det. Vågen kan inte alltid vara jämn. Men det borde väl fan finnas en gräns för hur mycket jag ska tänka på dig? 

 

Jag var där med Tyra och mamma. Vi firade in att Tyra idag gått på sommarlov, och jag följde med mest för att hänga med dem när jag ändå var ledig. Annars är ju inte Ullared min favoritplats direkt. 

 

Hela jag har förändrats tack vare dig. Mycket till det bättre. Och ändå är jag så säker på att du inte är bra för mig. Jag blir destruktiv. Plågar mig själv lite extra för att jag kanske inte känner mig lika mycket värd eller behövd. Trots att jag behöver dig så in i helvete. Men varför behöver jag dig? Vad är det som gör att jag inte kan tänka på något annat? 

 

När vi åkte dit var hundgodis det enda som stod på min handlalista. Min kompis Nina bad mig köpa det. Hade ju varit konstigt annars om jag hade köpt en massa när jag inte ens har en hund. Men visst, det såg lite gott ut. Ungefär som lösviktsgodis för oss människor. 

 

Är du en av dem? En av dem som jag aldrig någonsin riktigt kommer att komma över? Eller kommer det att gå jättefort när jag väl kommer ur bubblan?

 

Bryr jag mig så mycket om dig för att skada mig själv? Jag vet ju att du inte vill ha mig. Men egentligen mår jag ju bra nu, så varför skulle jag vilja skada mig själv? 

 

Trots den korta listan så blev det ju ändå en massa skit handlat. Lite träningskläder, någon bok, en kylväska och mobilskal t.ex. Behövde jag något av det? Absolut inte. Men vissa saker är ju bra att ha. 

 

Jag har försökt att vidga vyerna. Titta utanför dig. Rent av, bort från dig. Och det funkar ju, under en period. Sen faller jag tillbaka igen. Som en alkoholist och sin vinflaska. En vinflaska med riktig kork. Ingen skruvkork direkt, den kan man ju sätta tillbaka och täppa igen flaskan med efter man har smuttat lite. 

 

Fördelen med att åka dit idag var ju att det inte alls var mycket folk, vilket var otroligt skönt. För jag blev ju stressad och förbannad där ändå några gånger. Framför allt nu när vi måste hålla avstånd till varandra och vissa struntar blankt i det. Då blev jag faktiskt lite nojig. 

 

Mitt mål har varit att göra det tydligt hur jag känner, men har du verkligen fattat? Jag tror inte det. Jag tror tyvärr inte att du tänker så långt. För det är ju inte ens ett alternativ. Innerst inne vet jag att du tycker om mig lite, vilket känns skönt. Men det är ju inte tillräckligt. Trots att det är tillräckligt för att ibland få mig att hoppas. För när väl korken är borta så går den inte att sätta tillbaka igen. Då är det in i dimman som gäller. 

 

Visserligen var jag klar på ungefär 25 minuter. Det räcker ju att kamma av ett varv, plocka lite för mycket och sen plocka av hälften innan kassorna så att personalen får merjobb. Så jag hade kunnat klara mig på 30 min totalt tror jag. 

 

Hela du är en jävla dimma. En sån här tjock dimma som gör att man inte ser något annat. Som kommer tillbaka igen och igen. Men jag gillar ju den där dimman. När jag kan slappna av i den. Problemet är att jag inte känner mig trygg och tvekar. Tvekar på mina känslor. Och på dig. Egentligen vill jag ju att du ska veta vad jag känner. Trots att jag faktiskt sagt det flera gånger så tror jag inte du förstår. Eller ser. Men jag vill ju faktiskt att du ska förstå varför jag känner som jag gör. Men hur förklarar jag det om jag inte själv vet varför? 

 

Du är mystisk. Det är något speciellt som gör att jag inte kan släppa dig. Om jag ändå bara kunde förstå hur du känner och tänker. 

 

Mamma och Tyra kan ju gå där i dagar. Men idag blev det bara några timmar, vilket var skönt. Annars hade det blivit otroligt lång väntan. Nu var det bara lite väntan och då passade jag på att jobba samtidigt. Trots ledig dag. 

 

Kommer jag kunna släppa det om du inte får reda på det? Tveksamt. Men hur ska jag i så fall berätta det? Jag vill ju inte riskera alla de stunder vi har då det bara känns naturligt och bra. Då vänskap är som allra finast. Då skratt och pepp och emotionella frågor blandas och vi ger så mycket av oss själva. Vill jag offra det? Nej. Men måste jag? Jag vet inte. 

 

Så med facit i hand blev det inte så hemskt som jag kanske var orolig för till en början. Det var faktiskt trevligt att följa med. Även om jag håller fast vid att det inte är min favoritplats på jorden. 

 

Du gör mig så jävla lost. Det enda jag vill är att gå vidare och att du ska förstå. Och att vi sen kan fortsätta ge av oss själva till varandra. Som vänner gör. För det är det vi skulle må bäst av.

Vänskap.

Och lite vin. 

Och att jag faktiskt slutar behöva dig så mycket. 

 

Det bästa är den typen av utflykter är bilkaraoken. Jävlar vad vi sjöng. Det kan vara min favoritplats faktiskt. I en bil med riktigt hög musik som man kan vråla till. Som till Molly Sandén. 

 

/Felix