Varför gör jag det här?
Kategori: Allmänt
Det är troligtvis den största whiskeyn jag någonsin hällt upp. Men den är jag fan värd. Tänker att jag kan säga att det är medicin. Det ska ju tydligen vara bra mot förkylning och det har varit några kalla dagar ute på Villa Vik i Växjö, så det är ju inte omöjligt att man blir förkyld om man slappnar av.
Men idag regnade det inte. Idag var solen äntligen tillbaka. Och jag bestämde mig för att njuta. Men istället blev jag så uppslukad av nuet att jag blev helt sentimental. Precis innan föreställningen började jag nästan gråta, och även om jag satte mina första scener ganska bra så blev det sen för mycket tankar och känslor. Så jag kunde inte fokusera riktigt. Men vilken föreställning ändå! Det är så fint att se en skrattande och lycklig publik.
Vi spelar Arnbergs Korsettfabrik. Jag spelar Glenn-Anders. Sonen som förhoppningsvis ska ta över fabriken och därför måste ha en lämplig fru. Sen är det igång. Hur det slutar sen? Jadu, den som det vet. Jag har i alla fall inte en aning... Men kul är det. Och viktigt.
Mitt i den här helvetespandemifanskapet så märks det att publiken vill det här. Den här sommaren går ju dessutom inte till historien som en av de varmaste eller soligaste. Vi har kört mer är hälften av föreställningarna och det har regnat på majoriteten av dem. Igår var det 13 grader. Publiken hade vantar och mössor. I juli.
Men vädret stoppar dem inte. Och det stoppar inte oss. Vad är det som gör en människa så sjuk i huvudet att man ställer sig utomhus, i tunna kläder, i hällregn och 13 grader bara för att få någon och skratta? Varför lägger jag så många mil, så mycket tid, alldeles för mycket energi och galet mycket självtvivel på det här? Och varför i hela friden tycker jag att det är värt det?!
Ja, det är ju inte jättekul när prognosen visar regn och man vet att man ska ut på scen (alltså scenen har ju inget tak...) och dansa jitterbugg. Men när föreställningen är över är det liksom som att man glömt allt det. Även om vi inte kan roa 2600 personer som planerat, så känns det både fint och viktigt att få bjuda 650 personer på ett skratt.
Sen kommer jag hem. Efter stående ovationer, ekande skratt och sång i hela bröstet och försöker ha en vardag igen. Är det konstigt att det blir mycket känslor när man slänger sig fram och tillbaka? Mellan verklighet och fiktion. Mellan jobb och underhållning. Mellan skratt och förtvivlan. Mellan Växjö och Älmhult.
Ibland undrar jag om jag är tillräckligt mentalt stark för att klara av mitt liv. Alltså det livet jag har valt och väljer varje dag. När jag hamnar i sådana här sentimentala stunder så känns det för mycket. Det nästan värker i både hjärna och hjärta. Samtidigt som jag inte riktigt kan låta bli att gilla det. Eftersom det ändå är vid de här tillfällena jag får utlopp för min kreativitet. Jag skriver, sjunger, målar. Blir det något av det? Nja, inte mer än ett fånigt blogginlägg kanske.
Men jag behöver det här. För om det är något som övar upp den mentala styrkan så är det alla de här tusen känslorna. Och om det är något som botar en ev. kommande förkylning så är det en whiskey. Fast nu är den nästan slut. Kanske dags att gå och sova. Kommer jag kunna det? Nej.
Så nu är det jag och musiken på balkongen några timmar framöver, medan jag väntar på att sommarnatten ska bli så där ljust svart som bara en sommarnatt kan bli.
Hej!
/Felix
