LivetSomTeaterapa

Jag har nog inbillat mig att ju äldre jag blir, desto mindre skulle jag känna och tänka. 

       Ja, på flera sätt stämmer det. Men när jag nu traditionsenligt ska summera mitt år så inser jag att jag tänker och känner mer än någonsin. Skillnaden mot när jag var yngre är väl att jag lägger fokus på andra saker och att tankarna är betydligt mindre destruktiva. 

 

I förra årets krönika summerade jag året månad för månad med saker som hänt. Vill man ta del av det upplägget även för det gångna året rekommenderar jag avsnitt 49 av Blandfärs där jag gör just det, tillsammans med min ständige vapendragare Svinet Ingela. För i den här krönikan blir det betyligt mer flummigt, grattis!  

 

Det har hänt så mycket under 2019 så jag inte riktigt kan sammanfatta det, både oerhört tråkiga saker och saker som gjort mig riktigt stolt och glad. Men det som förvånar mig är min reaktion på de sakerna. Situationer där jag trodde att jag skulle må riktigt dåligt, tog jag mig igenom förvånansvärt smärtfritt. Och detsamma gäller situationer där jag trodde att jag skulle må riktigt bra, där blev det inte så mycket. 

 

En sak är säker, jag lever nu i konstant förändring. 2019 var ju året då jag insåg tjusningen och meningen med träning. Hur det fick mig att sova bättre och göra mig piggare, och det har ersatt en del pillerknaprande. 2019 var också året då jag blev man. Jag lärde mig att dricka öl, och tycka det är gott. Förutom det började jag plugga och började skaffa mig någon typ av liten högskoleutbildning. 2019 var även året då jag insåg att jag inte var så introvert som jag trodde. Det har varit ett socialt år för att vara mig, och jag har njutit av det. Under min mest intensiva period i höstas när jag återigen tog på mig alldeles för mycket och inte mådde direkt bra, så fanns där personer som jag ändå ville umgås med. Tidigare hade jag troligtvis stängt in mig helt och tyckt synd om mig själv. 

       Även om året varit socialt, med nya bekantskaper och för mig nära vänner så har jag som vanligt känt mig ensam. Jag har i perioder jagat både kärlek och vänner. Och då mår jag inte bra. Jag mår bra när jag kan ta det lugnt och inte stressa med det. Men det grundar sig i en känsla av att jag inte tror att alla mina nära vänner förstår hur viktiga de är för mig, hur mycket de verkligen betyder (och en liten rädsla att jag inte är lika viktig för dem). Jag förstår om det inte är så tillbaka i alla fall, vissa relationer kan vara ojämna, men det finns de där jag såklart känner att de förstår (och där jag känner att det är besvarat). I vissa fall har avstånd ställt till det, för om jag ska vara rent krass så kan Älmhult vara ganska tyst ibland. 

       Några av de tillfällen då jag känt mig som mest ensam har varit när jag försökt arrangera fester där ingen vill/kan komma. Jag kan skratta åt det i efterhand, men där och då var det faktiskt ganska jobbigt. I mellandagarna insåg jag att jag inte har något kompisgäng. Jag har fler "mini-gäng" med 1-2 personer. Det gör att många av mina vänner inte känner varandra. Det hade ju varit enklare om man liksom bjöd alla barndomsvänner som man är uppvuxen med, eller sin gamla gymnasieklass, då känner personerna varandra. Men i mitt fall är det blandad kompott, en kompott som dessutom är fysiskt utspridd. Men det är å andra sidan en kompott som jag tycker väldigt mycket om, och som jag haft många fantastiska stunder med i år. 

 

För alla mina bästa stunder från året är tillsammans med andra. Det har varit resor till Österrike, Rom och märkligt nog Zimbabwe (inte trodde jag väl när jag började 2019 att jag skulle ha satt mig på ett plan helt själv på väg till Afrika!). Det har varit after works, roadtrips, fester, roof tops, festivaler, konserter och allmänt häng som gjort att jag mått så bra. Årets absolut häftigaste händelse, och troligtvis en som kommer kvala in på top 10-listan också när jag ligger för döden, är forsränningen i Viktoriafallen mitt mellan Zimbabwe och Zambia. Det var också årets nära döden-upplevelse när vi for runt och jag var helt säker på att jag skulle drunkna.

       Hela Zimbabwe-resan var ju magisk och jag drömmer mig tillbaka ibland. Till när jag slängde mig utför ett stup, till när vi plockade upp kadaver hos lejonen, till när jag skrämde iväg en danska mitt på savannen, till lägerelden och våra djupa samtal, till att se lejonen jaga i 5-gradig kyla och duggregn, till att hjälpa några barn lära sig nians gångertabell. Det finns så många minnen som jag ska kämpa för att bevara hos mig så länge jag bara kan. 

 

Efter det här året tvingar jag mig att vara stolt över mig själv. Jag har vågat. Hösten som gick orkade jag fast jag egentligen inte orkade. Varenda morgon var svår, men jag steg upp och lyckades göra mig glad de flesta av dagarna. Visst, ibland var jag inte mig själv och framför allt inte i relation till andra. Men jag har verkligen kämpat för att ge energi, och ibland har jag faktiskt lyckats. För många i min närhet har haft ett jävligt tufft år. Familjesituationen har ändrats, vänner har förlorat nära och kära, vissa har nuddat på väggen och flera har fått kämpa som djur för att klara av året. Så förutom att vara lite stolt över mig själv, så är jag jävligt stolt över er som på riktigt har fått uppleva den pissiga sidan av livet, men ändå står upp idag. 

 

Vi behöver varandra. En av mina viktigaste ögonblick i år var när min chef och jag hade möte i höstas, och han säger till mig "När du inte tar hand om dig själv så är du en riktig pain in the ass, men när du gör det är du excellence". Där och då förstod jag kanske inte riktigt, men han har så rätt och fick mig verkligen att inse att om jag inte tar hand om mig själv så blir jag inte bra för min omgivning heller. 

       Just nu är mitt mående ganska svajigt, det är mycket känslor i omlopp. Kärlek, förtvivlan, hopp, glädje, stress. Allt går som i cykler. Men oavsett i vilken fas jag befinner mig så måste jag ta hand om mig själv. På riktigt. 

 

Och det tänker jag ta med mig in i 2020. För visst känns bara årtalet lite mäktigt? Tjugo tjugo. Jag tror att det kan innebära något stort. Inte en aning om vad, men det lär man ju märka i så fall. Blir 2020 året då jag kastar mig ut? Flyttar? Börjar om? Bygger ut? Inte en aning. Med det finns ju möjligheter till det. Och möjligheter är ju inte att förkasta. 

 

Till detta ska jag ta med tre nyårsvisioner (mycket bättre än löften, då måste man ju inte hålla det...): 

Det talar väl nästan för sig själv. Jag kan ju inte ha det så här, och då får jag ju göra något åt det. 

 

Tidigare nyår har jag sagt att jag ska vara snäll mot mig själv. Men med min nya insikt tack vare min chef så har jag ju insett att det är en grund för att kunna vara snällare mot andra. Efter förra året tror jag verkligen att jag kan bli snällare, och om jag nu kan det så får jag ju se till att bli det. 

 

Jag är så jävla feg ibland. Framför allt när det handlar om att visa känslor som är positiva. Rädd för att kanske skrämma iväg någon eller tänker för mycket på konsekvenserna. Och ibland så inser jag bara inte. Men kan man som människa verkligen få för mycket kärlek? I grund och botten tror jag inte det. Såklart att saker och ting kan ske på fel sätt, men att någon tycker om en borde, och ska, inte vara något som är negativt. 

 

Jag påbörjade något 2019, vet inte riktigt vad. Men jag vet att jag ska fortsätta. För det känns som att jag är på rätt spår. Även om det är pissigt ibland går det framåt. Jag mår bättre och bättre, värdesätter andra saker och utmanar mig själv. Så om det känns bra, vad skulle jag annars göra? 

 

Nu skulle jag kunna ta och slänga in lite bilder här, för att lätta upp det hela och göra det lite mer kommersiellt (som för övrigt är ett av årets ord, känns som om det mesta kretsat kring det). Men jag nöjer mig med en. Och en textajävel från Dion. 

 

 

 

 

Nej, jag har inte gått och blivit religiös, så bra har inte året varit. Men det finns ju annat att be för. Att Sverige vinner Eurovision till exempel... 

 

Tack alla ni som gått vid min sida under 2019.

Och tack för alla utmaningar. Man klarar ju det mesta. 

Nu är det dags att klara lite till. Och njuta. Och dricka öl. 

 

Woho!

/Felix