LivetSomTeaterapa

Nu är jag 219 054 timmar. Vilket motsvarar 25 år, två dagar och sex timmar. Ett kvarts sekel. 

 

På ett sätt känns det som att senaste året fan inte borde få räknas, och att jag då bara är 24 år. Men på ett annat sätt känns det ändå helt okej. Livet är ju så otroligt märkligt nu, så jag trodde kanske inte att min stora 25 års-fest jag tänkt ha skulle vara uppdelad i fyra delar och innehålla totalt 12 personer (då blev det ändå några fler än jag räknat med, vilket är kul). Men men, den där stora festen får jag väl ta när jag fyller 238 543 timmar istället. Jag är i alla fall väldigt glad att jag ändå fick träffa några av mina närmsta just nu. Det betydde mycket. 

 

Jag bor i Helsingborg nu. Vilket ju också är konstigt och inte alls vad jag förväntade mig. Jag trivs bra, men jag vill ju få träffa folk. Jag vill få skaffa mig nya hobbys och gemensamma intressen med folk. Inte bara via en jävla dator- eller mobilskärm där man inte kan möta någon med blicken. Nu börjar det faktiskt ta riktigt hårt på mig. Jag känner mig inte mer ensam än vad jag gjort innan kanske, men jag känner mig stressad över att missa en massa. Stressad över att inte kunna få utnyttja min potential eller ha utbyte med andra människor. Också lite stressad över att vara totalt maktlös och inte kunna få påverka mitt eget liv i den mån jag brukar kunna. Livet liksom dras åt och det är bara att ställa sig i ledet (på nästa märke i golvet) och le (bakom munskyddet) och hoppas på det bästa. 

 

Samtidigt så brukar det ju lösa sig till slut. På något sätt. Och jag vill tro att det gör det även den här gången. Men fan vad vi sätts på prov nu alltså. Svårt är inte alltid kul. 

 

Som tur är, och det här är nog på riktigt min räddning, så har jag en lägenhet som inte är perfekt. Där jag kan sätta upp tavlor, hyllor, flytta på grejer, montera pallar, sätta upp lampor, laga en dusch...ja, allt sånt som håller mig sysselsatt och som faktiskt är lite mysigt. Hade jag inte haft det så vetifan vad jag skulle gjort. 

 

För på ett sätt så mår jag ändå ganska bra. Kanske är det för att jag haft just en jättefin födelsedagshelg, med många betydelsefulla hälsningar. Eller så är det för att jag precis ätit så fantastiskt god kålpudding av och med farmor och farfar. Eller bara för att det ändå händer lite grejer i livet, trots att det står still. På något plan känner jag mig ändå lite tillfreds. 

Jag kan fan inte förklara det här, så jag tänker inte försöka heller. 

Det jag vet är att morgnarna nu är ganska kämpiga, men att dagarna och framför allt kvällarna är ganska bra. Jag känner ofta att jag har en del energi. Vilket är tur, för då kan jag göra allt det där som bör göras. 

 

Alldeles nyss skrev jag en lista på saker jag kan göra framöver. Jag har ju massor med drömmar! Det här kanske håller i sig jättelänge till, så då kan jag ju ta tiden till att lära mig spela ett instrument, laga mat, skriva en bok eller vad som. Jag kan ju knappast skylla på att jag inte har tiden just nu... 

 

Nähe, om jag skulle ta och boka en tatueringstid. 

Summering: Jag är nu 25 år, tycker pandemin är ett helvete men kämpar utav bara fan för att göra något positivt av den, och vid vissa stunder lyckas jag faktiskt. 

 

/Felix