LivetSomTeaterapa

Det luktar body lotion och bränd hud. Det är en varm sommarkväll, sovrumsfönstert är öppet och jag får ett infall att jag måste skriva. Då är det ju perfekt med en gammal blogg som ligger och skräpar. 

 

Tidigare ikväll var jag ute på en joggingrunda. Fjärde för i år. Så nu ligger index på 400 mot föregående år (inte alls arbetsskadad från allt försäljningssnack på jobbet). Min bästa vän skrev "Vad har hänt med dig? Har du gått och blivit hälsosam? Finns chipsen kvari skafferiet? Så många frågor..." 

 

Tro mig, jag har minst lika många frågor. Jag vet inte vad som händer. Men jag gillar det. Det är ju faktiskt terapi. Och dagens terapisession innehöll tankar kring ensamhet. Som alltid när det gäller mig. Av någon anledning är det alltid det jag återkommer till. Nu även med en smula bitterhet (bitterhet som för mig är en av de fulaste känslorna, därav att jag måste få det ur mig). 

 

Idag på jobbet fick jag reda på att en gammal chef hade berömt mig jättemycket inför en kollega. För sisådär 3 år sedan. En chef som jag inte kände så väl och som jag inte trodde hade så bra bild av mig (vi jobbade egentligen aldrig ihop). Såklart blev jag jätteglad av att höra det. Men sen blev jag även lite bitter. 

 

Nu kommer det skryt: Alltså, jag får ofta höra mycket positivt om mig själv. Både på jobbet och privat. Jag uppskattar det något enormt, och försöker verkligen ta åt mig. Bekräftelsebehovet mår ju fantastiskt bra när det får komplimanger. Men mycket vill ha mer. Framför allt privat. Eftersom jag oftast umgås med personer av det motsatta könet (så kallade kvinnfolk) och jag tycker om att prata känslor händer det titt som tätt att det börjar handla om relationer. Så många gånger jag har fått höra att jag vore den "perfekta pojkvännen", att jag ska hitta någon som "förtjänar mig" och någon som "inser mitt värde". Såklart blir jag glad. Men hallå, jag är ju här!! 

 

När kommer den där människan som verkligen, verkligen uppskattar mig? Som säger det OCH visar det? Mer än att vara en god vän eller en fin kollega - för tro mig, det har jag en hel del! (Inser mer och mer att det finns en hel drös med personer jag aldrig skulle klara mig utan, även om jag också kan vara dålig på att säga - och visa - det.) 

 

Egentligen ser jag inte mig själv som desperat. Jag kan och vill inte bli tillsammans med vem som helst. Men jag vill att det ska hända något! Jag vill komma vidare! Tänk att verkligen få utvecklas med någon, ha någon att komma hem till, någon som uppskattar ett sånt här inlägg istället för att se det som töntigt, någon att bilda familj med och som jag får chansen att älska villkorslöst. För nog ligger det lika mycket längtan för mig i att ha någon som älskar mig, som att jag ska få älska någon. 

 

Nu känner jag mig fast i träsket. Känner att det finns personer som jag behöver, och är rädd att behöva ännu mer, men som inte behöver mig. Personer som är olika mig och som jag inte är helt bra för. Egentligen vet jag ju att det finns personer som behöver mig, farmor lär ju reagera på det här till exempel om hon läser det. Och familjen. Ingela. Med flera. Men ändå känner jag mig ensam. 

 

Jag är ensam men inte själv. Ensam i att inte ha någon att älska. Ensam i att inte någon älskar mig villkorslöst. Ensam där ingen uppskattar mina bra sidor, där ingen accepterar mina dåliga och där jag inte har någon som utvecklar mig. Samtidigt som jag får någon annan att utvecklas. 

 

Mina förväntningar kanske är för höga. Men när jag inte fyller det här behovet blir det att jag försöker fylla det med annat. Produktioner, projekt, jobb. Går all in på saker där jag kan prestera och få uppskattning, som ett substitut.  

 

Jajaja..."Det kommer när man minst anar det". Jag har hört det. Och det stämmer säkert. Men det hjälper mig inte just nu. 

 

Risken med att skriva ett sånt här inlägg är att någon tar åt sig, och det vill jag inte. Att det finns de som känner att de inte kan älska mig på det sättet, och då inte duger. Men tro mig, det handlar verkligen inte om det. Det här är en annan bägare som behöver fyllas, och det konkurrerar inte ut alla underbara människor jag har runt om mig. Jag uppskattar er, verkligen, och hade aldrig klarat mig utan er. Men jag är också fast beslutsam om att jag skulle bli en bättre människa om jag kunde fylla det här behovet. Men trygg. I alla relationer, och i mig själv. För även om jag känner mig trygg i mig själv (hade ju aldrig vågat skriva ett sånt här inlägg annars och riskera att uppfattas som världens mest desperata tönt), så kan jag såklart bli tryggare. Landa lite. Sluta springa (ja, alltså inte motionen då... Det här var en metafor). Sluta jaga. 

 

Det här är en enkel mans vädjan om att vara behövd, bekräftad och älskad.

Villkorslöst, kärleksfullt och okomplicerat. 

Jag väntar här så länge. 

 

Tack och förlåt. 

//Felix